tisdag 30 oktober 2012

Återblick...

Jo det blir både en återblick i mitt liv och en från Ameliabloggen.
Det handlar naturligtvis om samma sak...

Efter att jag blev sjukskriven denna gång, Mars månad 2012 så började jag gå till en beteendevetare. Jag var högst skeptisk mot denna person men det visade sig att det fungerade. Jag bearbetade många gamla skeenden och händelser hos henne, från jag var en liten flicka till dags datum.
Mycket har hänt givetvis. Det skulle vem som helst säga om de fick en möjlighet att prata om sitt liv.

Något som kändes som ett måste var att prata om min x-make och hur vårat äktenskap utvecklade sig. Vart vi började och hur vi slutade. Det var inte så roliga minnen och ärligt så minns jag inte än allt som hände under vår tid tillsammans. Ren och skär överlevnadsinstinkt antar jag att det handlar om.

Jag var mitt i min utmattningsdepression när vi separerade och la in om skilsmässa. Jag minns att jag kände mig euforisk i början. Äntligen var helvetet över, äntligen fick jag leva i lugn och harmoni, ensam!
Det blev i alla fall ett inlägg i min förra blogg och skrevs den 11 Januari 2012 och som gick såhär;


Om jag hade hatat honom hade det varit lättare att gå…




Rubrikens  rader läste jag i en artikel i en tidning. Å det fick min hjärna genast att börja snurra och tänka…

Om jag hade hatat honom hade det varit lättare att gå…
Precis så kan jag relatera min dåvarande situation till min x-make. Å då kommer dilemmat, hur kan man hata någon som är far till barnen, de underbara, mycket älskade barnen? De tre juvelerna!

Det faktumet finns inte hur illa än allt varit och blev.

Men nu går jag historien i förskott. Jag behöver tänka efter hur det var en gång i tiden. Då vid tidernas begynnelse. När vi sågs och var nykär, när vi planerade för framtiden, när vi hade ett bestämt facit i handen att det var han och jag som gällde.

Han och jag….hur länge höll det egentligen?
När jag verkligen tänker efter så började det tidigt men inte så häftigt, det illa alltså.
…men i begynnelsen var allt bra. Han älskade mig. De gånger alkohol intogs var jag det bästa han någonsin funnit. Jag var hans allt. Han blev en nallebjörn med bara en massa känslor inom sig som vällde över honom och inramade mig.

Nån gång fick han ett ordentligt svartsjukeutbrott. Å en gång ett riktigt kraftfullt sådant då han på krogen slängde bort sin förlovningsring. Borde jag då anat ugglor i mossen, eller? Jo jag kände mig inte bekväm och jag minns att min x-svärfar sa till mig att min x-make inte var värd mig på långa vägar så hur står du ut Millan? Å jag mitt lilla nöt tog inte till mig av det som hände.

Svärmor fixade fram gamla guldringar så vips kunde vi köpa helt nya…igen, förlovningsringar alltså!

Åren gick och barnen föddes. Korta stunder var allt ett paradis, det var frid, fröjd och harmoni. Vi levde tillsammans och fick vår lilla familj att blomstra, utvecklas, gå framåt. Fler barn föddes..Efter nr 2 så var det väldigt illa mellan oss, jag ville gå men han övertalade mig att ge oss en ny chans. Jag kunde inget annat göra då än gå med på det. Vi hade ju två barn…

Det tredje barnet föddes. Mycket hände runt hans födelse som näst intill knäckte mig som människa. Jag försökte vara med, finnas för alla, vara en stenstod som aldrig vacklade.

Min x-make fick problem med ryggen. Diskbråck! Jag fick verkligen finnas och ställa upp. Fick göra allt, allt. Även puscha honom men det var ju en del av mitt jobb som maka och älskarinna. Hans självförtroende och självkänsla var aldrig genom alla år stor, oavsett hur jag än försökte få honom att känna sig manlig, bekväm i sig själv. Jag lyckades alltid illa….å dessa år var allt på noll!

Någonstans innan detta hände började hans beteende mot mig förändras. Vid alkoholintag, då han förr var en snäll nallebjörn, blev han väldigt ful, ironisk, otrevlig mot mig. Först hände det bara när vi var bland människor, på fest eller liknande, sen hände det oavsett alkoholintag eller ej..

..men där i början, då det hände när vi var på fest, middagar, kalas, bland folk, då kände jag så starkt att han ville kränka mig, få mig att känna mig liten, få andra att förstå min litenhet, hur dålig jag var som kvinna, som älskarinna, som människa!

…men jag bet ihop. Tre barn, massor av år i äktenskapet. Jag ger inte upp. Jag ska inte bli som min mamma. Jag ska hålla ut!

Å nånstans förstod jag inte hur illa det verkligen var. Hur han började missbruka mig. Hur han hjärntvättade mig.

Slag var alltid bättre än psykisk misshandel. Det kunde man aldrig riktig ta på och ALLT och ALLA situationer vi hamnade i som försatte mig i såna händelser var ju givetvis mitt eget fel….om jag inte sagt, om jag inte gjort, om jag inte funnits…
….hade ingenting behövt hända!
Om jag hade hatat honom hade det varit lättare att gå, men jag kunde aldrig hata honom för de underbara barns skull!
Tänk så många år det gick i denna missär innan jag vågade/tordes/klarade av att se sanningen i vitögat!
Det skrek FEL om allt till slut.
Jag insåg hur sjuk våran relation var.
Jag insåg hur jag ljugit för allt och alla för att slippa se.
Jag såg hur illusionen bara föll isär.
Ingenting höll samman.
Allt rasade, så även jag!

Det var ett stort ögonblick i mitt liv då jag för första gången under alla år verkligen SÅG! Då jag inte blundade!
Det var en befrielse och det mest jobbiga jag någonsin genomlevt.
Det tog åtskilliga timmar hos psykolog för att arbeta mig genom hela mitt vuxna mycket sargade liv, fram till beslutet..
Det tog enorma timmar av arbete i ensamhet.
Det tog floder av tårar…
Å det tog ett enormt mod att be mig förlåta mig själv för det jag utsatt mig för!

Aldrig mer!

Aldrig mer jag kommer tillåta nån att trampa på mig.
Att bestämma över mig.
Att ha makt över mig.
Att få mig att känna mig liten, värdelös och idiotisk dum.

Å tyvärr har jag efter min x-make redan träffat på såna män.
Som tror att dom är gud.
Som tror att deras ord är lag.
Som tror att jag skall falla till föga.
Som tror sig själv om bättre än de är.

…men jag går inte på sånt längre.
Jag räknas, Jag är…
…en jävligt god kvinna, en empatisk och lyhörd människa, en bra vän, fantastisk moder, en härlig, humoristisk kvinna som tror på sig själv!

Jag är en kackerlacka, näst intill omöjlig att utrota!
Prova och ni kommer att se….



Nåväl döm om min förvåning när beteendevetaren säger till mig att mitt upp i min utmattningsdepression så gick jag genom en livskris för det är vad det är då man separerar och som vi efter 18.5 år tillsammans. Jag blev i början ganska så blank i uppsynen. Förstod inte riktigt vad hon sa men efter lite eftertanke så insåg jag faktumet....

Så jag fick ta itu med att bearbeta skilsmässan som inträffat åratal innan min nuvarandre sjukskrivning och jag fick bearbeta minnen som kom upp till ytan. Himla konstigt hur vår hjärna fungerar som, eller vad säger ni?

Min x-make har idag träffat en ny kvinna som han har vid sin sida och om ca tre månader så flyttar dom till en gemensam lägenhet. Å mina barn som bor halva tiden hos sin pappa flyttar givetvis med. Jag är glad för att dom tycker om henne och jag är glad för hans skull. Jag hoppas att dom lyckas bättre än vad vi gjorde!

Nu ska jag avsluta detta mycket långa inlägg!

Väl mött alla fina och Kramen om!

8 kommentarer:

  1. Känner igen det där. Att man verkligen inte vill lämna för att man har barn. Att man måste ta hand om alla och bara blir utnyttjad.

    Jag älskade inte inte min exman de sista åren. Inte alls. Jag hatade honom och önskade att han skulle dö. Han misshandlade mej psykiskt i alla åtta åren vi var gifta. Även inför andra. Han nöp mej på kroppen och kallade mej tjock. Så nej, jag kände ingen sympati alls.

    Nu när han har en ny tjej och de har fått barn unnar jag honom ingen lycka alls. Och det står jag för! :*

    Fint och ärligt inlägg du skrev. Känns skönt att veta att man inte är ensam med att ha varit utnyttjad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt. Det är fint att veta att man är fler om liknande händelser.

      Radera
  2. Jaaa du ... vilka fruktansvärda prövningar livet ger oss ... Det är inte alltid lätt att stå rak och vara förnuftig ... Men det kommer alltid bättre tider, förr eller senare. Önskar dig lycka till med nya bloggen!/Mormor

    SvaraRadera
  3. Vilken fin blogg du har skaffat och vad kul att du fortsätter att blogga. Klart att jag vill följa med dig hit.

    Jag nästan gråter när jag läser vad du gått igenom vännen.
    Känner ingen mig i väldigt mycket som du delar med dig.
    Jag var ju gift i 19 år med barnens pappa.
    Han har haft många kvinnor efter mig. Men nu så skall dom flytta in i en STOOR lyxig våning inne på Kungsholmen.
    Jag är livrädd att barnen skall trivas bättre där nu när dom är tonåringar.
    Tyvärr så får min nya man lida för att min förra man var ett stolpskott. Jag är stenhård och klarar inte av att vara i underläge en sekund ens. Jag är hel enkelt livrädd att hamna i underläge. Vilket jag säkert skulle behöva träna på.

    Kramar i miljoner du fina starka människa / Jane

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Jane för din kommentar.
      Jo jag har väldigt svårt för att hamna i underläge idag med. Det ställer till en del problem tror jag. Det är inte alltid bra men om man varit med om såna saker som vi varit med om vet jag inte om man kan agera på annat sätt.
      Kramar till dig finaste!

      Radera
  4. Hittade dej via Eva :) Vilken fin blogg du har !
    Hoppas att du kikar in hos mej också !

    Kram på dej

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo Paula så fort jag kommer igång med mig själv igen.
      Har haft dåligt med ork ett tag men hoppas att det blir bättre.
      Jag tittar in endera dagen hos dig!
      Kram

      Radera