tisdag 27 november 2012

Blodspillan....

OBS! Jobbigt inlägg, jag lovar!

En dikt jag skrev i dag efter att jag kom hem från sjukhuset.
Efter att min fina Pappelino åkt hem.



Helvetetsdjupets 
giriga käftar 
törstar 
efter vanmaktens 
blodspillan 

gräver sig djupt 
ner i köttet 
skär och förtär 
livslågan 

natten blir svartare 
än någonsin 
tidigare 
mardrömmen 
är på riktigt 
den är sann 

blodet sipprar ur köttet 
paniken väller inombords 
vad var det som hände 
var det jag? 

Vem vann när 
ljuset hastigt slocknade 
men hjälpen fanns 
nära 

Jo jag!




Det riktigt vidriga är att det finns en äkta sanning där i den dikten.
En sanning om mig själv som gör jävligt ont.
Något jag gjorde mot mig själv i ett underligt nattsvart tillstånd av icke-varande.
Jag försökte skära sönder handleden i torsdagskväll i ett förtvivlat nattsvart mörker som lade sig över mig och fick mig att inte ens direkt inse vad jag gjorde.
Hur kan man sätta sig i lugn och ro och skärpa bästa kniven och sen dra den åtskilliga gånger över handleden.?
Utan att vara riktigt medveten om vad man gör?
Jag vaknade som till när jag såg allt blod, ringde journumret jag fått och givetvis ville de att jag skulle åka in till akuten först för att sedan bli inlagd på psyket.
För man ska inte skada sig själv.
Jag ringde min finaste Pappelino som körde i ilfart till mig.
Han var här på 18 minuter och vi bor inte nära varandra.
Å jag blev som sagt inlagd på psyket, något chockad och i ett otroligt vakum.
Hade liksom aldrig trott att jag skulle kunna göra så även om tankarna funnits som en ständig följeslagare de sista månaderna.

....men jag gjorde!

Varför?
Jag har inget bra svar på den frågan.
Det bara blev så.
Å det är ju inget vettigt svar förstås.

Min finaste Pappelino hämtade mig i dag när jag blev utskriven.
Å väl här hemma så säger han att jag tänkte hjälpa dig med lite städning, för jag ser ju att du inte har så mycket kraft och ork nu.
Min Midi fyller 18 på Lördag så då blir det kalas.
Middag och tårta för släkt.

Pappelino satte i gång och skurade upp badrummet från golv till tak, han tog itu med trappen och förhallen och så hallen här i lägenheten.
Sen åkte han i väg och köpte nya dammsugarpåsar och så sop och sopskyffel.
Wow säger jag...
Nu ska jag bara dammtorka och så har barnen lovat dammsuga när de kommer på fredag.
Å nej, barnen vet inte vad som hänt...

Just nu är jag oerhört tacksam för all hjälp jag fått och att mitt sinne är något lugnare men jag tror sällan jag varit så slut på som nu.
Å jag har sett en ny sida av mig själv jag inte trodde var möjlig.
Det är lite att grunna över.

Väntar fortfarande på samtalskontakt med psyk men de trodde att det skulle kunna gå snabbare efter denna händelse...

Ja men se så tokigt och illa det kan bli när man minst anar det!

Har renbäddat min säng så jag hoppas på en god natts sömn!

Kramen om!

7 kommentarer:

  1. Näääämen, kära du .... var rädd om dig och ta hand om dig! Snart ljusnar det ... det blir bättre ... mycket bättre!/Mormor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker ta hand om mig så gott jag kan.
      Kram

      Radera
  2. Du Camilla - detta är allvarligt fina du. Mycket allvarligt. Jag vill att du förstår det. Och jag hoppas innerligt att de som är i din omgivning förstår det. Och att du får hjälp. Mycket hjälp. För din skull. Och för din tre änglars skull.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet och förstår allvaret i detta, tro inget annat. Har reflekterat de sista dygnen enormt mycket.
      Väntar på samtalskontakt på psyk men vet inte vart jag står i kölistan ännu.
      Kram

      Radera
  3. Lite fundersam att de skrev ut dig så snabbt! Håller med Monika, hoppas verkligen du förstår allvaret i detta och att dina nära gör det. Ska du verkligen bo/vara ensam nu? Hoppas innerligt att du finner något/för hjälp så att din tillvaro ljusnar. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan kanske tyckas märkligt att jag blev utskriven men här i stan är det på frivillig basis som man blir inlagd och eftersom jag själv både ringde efter hjälp och ville bli inlagd så ser dom det som om jag egentligen inte vill dö.
      Mina barn kommer till mig på fredag och ska vara hos mig två veckor på raken så jag blir inte ensam, bara fram tills dess men jag har pappa som kollar till mig.
      Kram

      Radera
  4. Hjärnan spelar oss människor ett spratt ibland. Jag har aldrig skurit mig men jag har gjort andra allvarliga försök att komma från denna jord. Nu är det några år sedan och idag är jag glad för att jag lever trotts att det känns kolsvart ibland.
    Ta hand om dig finaste vännen.
    Vi har alla varit där någon gång. Vägen upp är jobbig och skammen svår. Men håll ut du fina så ska du se att det kommer att bli bra så småningom.
    Jätte kramar / Jane

    SvaraRadera