tisdag 6 november 2012

Samtal...

I dag är det då dax att gå på samtal igen.
Det var några veckor sedan jag sist var på ett.
Vet faktiskt inte längre huruvida dom gör mig gott eller inte.
Det är inte så att hon är otrevlig på något sätt men jag undrar just om hon räcker till?

Min läkare har sagt att jag inte längre, enligt henne, får älta mitt förflutna.
Hon har ju rätt i att jag känner mig klar med det som kommit upp.
Det behöver jag inte längre prata om. 
Men varför mår jag fortfarande så in i nordens dåligt?
Jag har liksom ingen riktig aning själv.
Sista samtalen jag gått hos beteendevetaren har inte gett lika mycket som i våras då det fanns något konkret att ta på.
Nu haltar jag mer eller mindre...

Nåja, jag får väl se efter dagens samtal...

I går cyklade jag in till byn för att göra ett ärende. 
Passade på att panta bort lite när jag ändå var på affären.
Å där så träffade jag en av mina kusiner.
Det var länge sen jag såg honom sist. 
Han är en av dem jag alltid pratat mycket med genom åren. 
Jag har en del kusiner särskilt på min fina Pappelinos sida. 
Han växte upp i en familj med sex barn. 
Fyra pojkar och två flickor och de flesta av dem skaffade sig ett gäng barn själva så ja, ni förstår. 
Vi hade i alla fall ett mycket fint samtal. 
Jag berättade om min depression och han i sin tur om sin separation. 
Tunga ting att avhandla över frysdisken på en affär men det var så det blev...

Väl hemma så rasade jag omkull i sängen och kom knappt upp under resten av kvällen.
Hade ingen ork och ingen form av energi i kroppen.
Det var som vanligt med andra ord.
Jag har så svårt att uppbringa energi.
Vet att jag ibland försöker vara duktig och tex baka men när jag gjort en sådan insats finns inget kvar i mig.
Jag undrar just hur man gör....
En sak som gör det svårt är ju givetvis de korta sjukskrivningarna.
Å deras planeringar, å det känns stressande.
Konstig värld vi lever i!

Fick några synpunkter på mitt förra inlägg rörande min läkare och det här att byta ut henne.
Det går inte.
Jag går via företagshälsovården och hon är den enda läkaren där så att byta är uteslutet tyvärr.

Nej nu ska jag göra det sista innan jag cyklar in till mitt samtal.

Väl mött alla fina!

Kramen om!

8 kommentarer:

  1. Nä, jag vet hur det känns. Jag kommer inte längre med min kontakt på psyk så jag har avslutat det. Det är stressande för mig att inte veta nåt om framtiden med jobb o dyl.
    Ha en fin dag !!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv går jag på företagshälsovården och det känns som om dom inte har tillräcklig kunskap för att "kurera" mig.

      Radera
  2. Ååh! Då förstår jag att du inte kan byta bara sådär.
    Hoppas att ditt andra möte gick bra.
    Kramar i massor finaste du / Jane

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jane, njae, gick sådär. Känns inte som hon kan hjälpa mig längre..

      Radera
  3. Det är ju ingen annan än du som kan avgöra om du är "klar" med ditt förflutna. Man kan ha berättat om det och tänkt på det, skrivit om det 100 gånger så att man börjar bli som en trasig skiva, men rätt vad det är så går man igenom det PÅ RIKTIGT, bearbetar det PÅ RIKTIGT. Hur man vet det? Jo det är när man känner att det inte frammanar jobbiga känslor längre.

    Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig Pipan. Tycker att läkaren uttrycker sig knepigt men då är hon bara en allmänläkare oxå..

      Radera