fredag 30 november 2012

Vilken dag...

Nu är jag så trött och slut på och har en ångest som är så oerhört smärtsam att det känns som om jag är på väg att explodera invändigt.
Bara försvinna ut i tomma intet.
Lösas upp i atomer och spridas runt av stormen som drar utanför min grotta.

Vilken dag...

Barnen har ramlat in här.
Maxi har blonderat mig, klippt mig och lagt upp håret på spolar.
Jag la en make up och vips så blir man någon form av pingla fast det bara är en mask.

Jag har gjort i ordning fläskfilegrytan inför morgondagens middag.
Undrar just om min pinfulla 10 liters gryta kommer att räcka....haha
Riskokaren gör sitt arbete i morgon så det är bara salladen som jag ska hacka upp och blanda ihop.

Hemgjord pizza har jag gjort, det blev två plåtar.
Trodde jag skulle slippa disken men nope, inte det inte.
Jag har gjort advent i alla fönster.
Jag har diskat ytterligare en gång efter barnens kvällsmys.
Jag har hört på barnens skratt, prat, smågnabb hela dagen.

Jag är fullkomligt döslut nu.
Alldeles gråtfärdig och förbi.
Tårarna bara trillar fast jag inte gråter.

Jag undrar hur jag ska orka?
Å i morgon är det som sagt 18 års kalas.

Min rygg har fullkomligt brakat ihop.
Kan varken sitta eller stå.
Vet inte riktigt vad som hänt?

Å så ångesten....
Den där jävla följeslagaren som slagit sällskap med mig.
Som inte vill ge sig av utan bara biter sig ännu hårdare fast i mig.

Till råga på allt ringer en väninna och håller världens förmaningstal till mig pga det jag gjorde förra veckan.
Man får inte försöka ta livet av sig när man har barn.
Som om jag inte redan visste det.
Som om samvetet inte är tyngre än tyngst för att jag tappade greppet.
...men förmaningstal det ska jag tåla minsann
Det är så många som måste tänka och tycka och säga.

Ibland orkar jag inte höra.
Jag vet det redan.
Jag är inte dum, trots allt!

Jag undrar bara hur jag ska orka.
Och i ärlighetens namn så tänker jag varje vaken stund att jag inte ska göra något dumt, göra mig illa igen.
Det snurrar hela tiden i min hjärna som en ständig påminnelse...

I dag har det varit riktigt jobbigt trots att det är en glädje att ha barnen här hos mig.

Jag vill bara krypa ner och sova i 100 år.
Jag är så gruvligt trött.
Så trött.
Och så trött på att vara trött..

Avslutar med en pingelbild



.

Godnatt alla fina!

Kramen om!

.

3 kommentarer:

  1. Ja, många måste tycka en hel massa fast dom inte har med saken att göra. Det har jag blivit varse om genom åren.. Jag vet hur det känns att vara så trött, så trött o vara så trött på att vara trött...
    Kram.

    SvaraRadera