tisdag 18 december 2012

18 December...

I dag så fyller min äldsta bror år.
Undrar just vad han blir, låt mig tänka, 49 tror jag.
Han är den av mina bröder som jag haft minst kontakt med under min livstid.
Det började när jag föddes då min mormor intalade honom att han skulle få en lillebror.
Nu var det en liten syster som låg i mammas mage och pojken vart enormt besviken.
Han skulle kasta mig åt räven.
Då alla tyckte att det lät för grymt hejdade han sig och tyckte att sopnedkastet fick duga.

Det började alltså inte bra och fortsatte på den vägen.
Han var väldigt brutal och otäck mot mig.
Mina kompisar var livrädda för honom.
Gömde sig när han kom in i rummet.

Ett tag försökte han sig på att "spela" pappa åt mig.
Det fungerade inte så bra kan jag tillägga.

När jag väl födde mitt första barn så började han ändra inställning till mig.
Han tyckte att jag var så cool som genomgått en svår förlossning och var fullt påklädd och uppe på benen morgonen efter.
Inte som hans donna.
Nåja efter det så började vi så smått ha nån form av relation med varandra men den har gått som en berg och dalbana.
Nu har vi inte pratat på mycket länge igen och jag har ingen lust att ringa honom.
Vill ju helst av allt inte prata med så många som mitt liv ser ut nu.

Mormor förstörde en hel del för oss, och det har aldrig riktigt gått att reparera.

Nu har jag ju vuxit upp med två yngre bröder och med dem hade/har jag alltid haft fin kontakt med.
Som ni vet så är ju min yngsta bror död sen många år tillbaka.
7 1/2 år för att vara ganska så precis.
Men min yngre bror som fortfarande finns i livet är en glädje att följa.
Han träffade sin kvinna lite sent.
De gifte sig och så kom min underbara lilla brorsdotter.
Hon är en fröjd att umgås med.
Sista Lördagen detta året är jag och barnen ditbjudna på middag.
Det ska bli så trevligt så...

Nog om bröder.
Gårdagen då.
Jag var duktig och duschade.
Låter som något som är självklart enkelt men när man mår som jag gör nu så är det inte enkelt alls.
Det krävs enorm energi att ta beslutet.
Klä av sig och ställa sig i duschen och tvaga min arma lekamen.
Torka sig och ta på rena kläder.
Skönt var det efteråt men trött blev jag.

Senare på kvällen bestämde jag mig för att gå en liten promenad.
Det var en halv plusgrad så inte kallt alls.
Jag var duktig och tog på mig reflexer både på benet och ärmen så jag syntes.
Gick och filosoferade lite smått och vips var jag inne i stan.
Där tappade jag all ork så jag tog bussen hem och sen kunde jag knappt gå alls.
Kroppen höll på att värka sönder.
Efter en promenad på strax över 4 kilometer i maklig takt.
Min kropp fungerar verkligen inte.
Varken kroppen eller hjärnan.

Haha, kanske ska skriva en liten önskelista till Jultomten trots allt.
Ny hjärna
Ny kropp
Vore inte så dumt.

Har ringt försäkringskassan och kollat om läkarintyget kommit in, vilket det hade gjort.
Bra.
Har ringt psyk igen rörande  min ångestdämpande eftersom ingen hörde av sig igår.
De ska ringa strax över tio.
Detta nya system när du inte får prata med någon direkt i telefonen gillar jag inte alls.
Men så är det tydligen överallt.

Ha nu en härlig Tisdag alla fina!

Kramen om!

7 kommentarer:

  1. LÅter bra att du fick en promenad, men skönt att ta bussen hem...hemskt att det blivit så mellan dig o din bror men vissa saker är som dom är och man får få vidare bara...hoppas din dag blir bra å kramen till dig

    SvaraRadera
  2. 4 km är väl bra jobbat när man varit så sjuk. Javisst är det skönt när duschen väl är gjord men ack så tråkigt att göra det.
    Ha en skön dag !!

    SvaraRadera
  3. Bra av dej....jag tvingar mej att ta små promenader. Kännet inte för det, men tror det är viktigt.Efteråt känns det lite bättre. Kramar Magdalena

    SvaraRadera
  4. Jättebra att du for på en promenad!
    Här är det -10 grader nu o snöfall!

    Kram

    SvaraRadera
  5. Så tråkigt att det är så mellan syskon!
    Usch, jag gillar inte att gå ut och gå, det var strongt av dig att gå så långt.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Syskon är som det är... Jag hade bäst kontakt med min bror när vi var små, men det ändrades när vi blev vuxna, nu har vi kanske kontakt någon enstaka gång per år... Syrran och jag hade mycket kontakt när hennes barn var små, men sen när jag fick barn minskade kontakten rejält... Nåja, vi är i alla fall inte osams, det är bra så... Jag tycker det var otroligt starkt av dig att gå ut och promenera, jag minns hur tungt minsta sak var när jag var sjuk!

    SvaraRadera