måndag 24 december 2012

Att fira julafton...

....utan sina egna barn och samtidigt vara barn då julaftonen firades hos Pappelino med sambo.
Lite småkonstig känsla.

Nu har jag som jag tidigare skrivit inte kommit in i någon julstämning detta år vilket som jag antar beror på min depression.
I morse när jag klev upp, efter en snurrande, mardrömslik natt så var grottan naturligtvis öde och tom.

Inga tindrande barnögon som stod och uppspelta hoppade vid sängen för att tomten smygit in under natten och lämnat några klappar.
Ingen stämning överhuvudtaget...
Nu hade väl inte mina barn agerat på det viset med tanke på den ålder de är i nu men ändå.

Bara jag.
Helt tomt.
Ingen famn att krama om.
Ingen att äta frukost med.
Ingen att mysa med.
Bara ensam...

Inte det scenarie jag såg i Augustimånad, inte ens i September när Korpen flög sig kos för en ca två veckor men aldrig kom tillbaka.

Å det med barnen, i år är det deras pappas tur att få ha dem så det är inte synd om mig för den sakens skull.

Fast ensam och övergiven kan man känna sig ändå.

Nåja, jag har ju firat Julafton, jag som så många andra.
Min fina Pappelino hämtade mig vid 13.
Å på något vis så blev jag en ca 5-6 år när jag kom hem till honom och hans fästmö.
Himlarns så det skulle passas upp.
- Ville jag ha kaffe, kaka, dricka?
- Någonting?
- Nej tack, jag väntar tills vi äter.
- Men ta en frukt då!
- Nej, tack!

Å så ett härligt julbord som skulle vara så litet i år enligt Pappelino.
Litet, inte alls.
Inte som jag kunde se det.
Jag orkade då inte ens smaka av allt som fanns på fat och i grytor.

- Vill du ha kaffe direkt på maten, blev frågan?
- Nej tack, jag håller på att svimma av mättnad.
- Vill du ha mer julmust?
- Pappelino, jag kan ta själv om jag vill ha.

Å så togs det fram knäck och ischoklad.
Givetvis hemgjort.
Efter det stod verkligen magen i fyra hörn.

- Är det inte dags för kaffe nu?
- Jo svarade jag, det skulle vara gott.

Jag väntade givetvis på en slätkopp men ack där bedrog jag mig kraftfullt.
Fram dukades ett fat med doppa och så glasstårta.
Jisses Amalia och hans lilla Moster Rut, jag svimmar snart tänkte jag...

Så blev det dags för mig att ta en dos antidepp-tabletter och då ville han ingående få reda på all medicin jag stoppar i mig i dag.
Blev ett väldigt stort samtalsämne om munhygien, hur tänderna klarar sig, oerhörda törsten man blir drabbad av, vikt-upp eller ner osv....

Å som pricken över i;et så säger Pappelino att Tomten har vart på besök medans du var ute och tog ett bloss.
Jag fick ett kuvert med trisslotter.
- Tomten var lite tråkig i år säger Pappelino.
- Trisslotter duger utmärkt säger jag.

Tyvärr ingen vinst för mig men det hade jag inte väntat mig heller.

När klockan var runt 20 tiden så frågade jag väldigt snällt om jag kunde få bli hemskjutsad?
- Vill du hem redan?
- Jo, jag är trött, för mycket social kontakt för en dag.
- Ja men då går jag ut och varmkör bilen, du behöver inte gå ut och vänta, jag kommer in och hämtar dig.

När bilen var framkörd så gick 5-6 åringen ut med sin Pappelino, satte sig i bilen och fick åka alla mil hem.
Hon tackade för sig, för den härliga maten och det trevliga umgänget.
En mycket trött kvinna rullade undan stenen till grottan och klev in.

Äntligen 45 igen!!!




Kramen om!


2 kommentarer:

  1. Fan vad bra du skriver! Preciiis så känner jag mig med mina föräldrar! Därför orkar jag inte vara med dom om jag inte har barnen....
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Det är precis så det skall vara - man är så liten ibland. *ler* Och det är helt ok..

    Kramar

    SvaraRadera