fredag 14 december 2012

Efter läkarbesöket....

Jag befinner mig i någon form av halvdvala.
Är så grymt trött men nu är det bättre att vänta tills lite mer normaltid för att lägga omkull mig.

Jag hade tur, jag fick samma läkare som sist.
En helt underbar kvinna.
Å så behövde jag inte dra historien än en gång eftersom jag redan gjort det med henne.
Däremot ville hon veta vad som hände med mig den där kvällen och hur jag upplevde att ligga inlagd på psyk.
Vi pratade om det och energiavslaget jag upplevt sen jag blev utskriven.
Den enorma tröttheten jag hela tiden känner.
Vi pratade om hur de sista veckorna vart, vad jag orkat med och vad jag inte orkat med.
Vi pratade om barnen och min fina Pappelino.
Vart dom kan vända sig om det blir för jobbigt för dem.
Och så medicineringen givetvis.
Som nu är ändrad igen.
Mindre antidepp, eftersom de inte gjort saker bättre. 
Överläkaren trodde jag fått nåt bakvänt påslag av ökningen så att det är förklaringen till varför jag inte sover som folk igen.
Jag är ju inte läkare så jag kan ju inte veta sånt.
Å så ny ångestdämpande som jag succesivt och lugnt ska byta ut mot de jag äter nu.

Å på apoteket så visade det sig att de inte finns någonstans i byn.
Fick ringa psyk igen när jag kom hem så jag får se på måndag om de väljer en helt ny sort eller vad som blir?

Jag har ju mina gamla så jag lider ingen nöd i alla fall!

Å så satte vi upp små mål som jag ska försöka klara av i helgen.
Som att duscha och tvätta håret.
Å jag har ju tidigare skrivit att det känns som att bestiga Mount Everest att klara av det.
Julklapparna som ska slås in.
Twilightsagan jag tänkt se.

Å så kom den större frågan då;
-Vad ska du göra på Måndag då och resten av veckan innan barnen kommer tillbaka?
Det hade jag inget svar på.
Sa som det var, jag kan inte se så långt som till efter helgen.
Jag tar en dag i taget mer än så kan jag inte just nu.
Och hon förstod.

Så frågade hon om jag ville bli inlagd i helgen.
För min egen trygghet/säkerhets skull.
Men det ville jag inte...

Små, små framsteg är vad det handlar om.
Inga stora projekt, det jag tidigare gjort räcker till och blir över.
Sänka kraven på vad jag orkar med.

Å försöka ringa jouren innan jag totalt famlar i blindo i det nattsvarta icke-varandet jag kan hamna i.
Det har jag lovat, så det får jag hålla!

Å sist men inte minst så blev jag sjukskriven till mitten av februari först och främst.
Hon trodde på längre tid men vi börjar så.
Yes, då slipper jag den stressen och nu får jag några veckor av lite "lugn" innan samtalsterapin sätter i gång och då vet jag att det blir riktigt helvetiskt jobbigt i början även om det på sikt är meningen att allt ska falla på plats och lugna ner sig.

Men där är jag inte än.
Ikväll sitter jag i köket med tända ljus och lyssnar på musik.
Försöker att inte tänka på hur tomt här är, hur ensam jag är.
Försöker se värme i mina levande ljus.
Försöker se en liten gnutta ljus....

Mer än så kan jag inte ännu göra.

Tack alla fina för era omtänksamma kommentarer som ni delgett mig den sista tiden eller egentligen all tid jag bloggat.
Ni är så härliga och varma och det gör mig glad.
Att det finns så många underbara människor som bryr sig om någon de egentligen inte känner.
Stort Tack för att ni finns för mig!

Kramen om alla fina!

6 kommentarer:

  1. Önskar att jag kunde hjälpa dig vännen. Ensamhet... den kan vara svår att hantera om man inte valt den och om man mår dåligt. Man kan känna tystnaden "dåna" i de lägena. Men den kan vara en källa till läkning också för när allt kommer omkring är den ju faktiskt inte farlig. Man kan "vila sinnet i den, försöka finna ro i sig själv. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig. Är ju i grund och botten en stark eremit men som nu, så är ensamheten inte skön!
      Kram

      Radera
  2. Så glad jag blir över att du fick komma till samma läkare och en bra läkare som engagerar sig och vill hjälpa dig! Vila i stunden, jag skickar styrka och värme med vit magi, finaste du!

    SvaraRadera
  3. Det känns som om vi känner varandra tycker jag.
    Det kan ju vara så för att vi har gått igenom liknande saker.
    Hur som helst så betyder du JÄTTE mycket för mig.
    Kramar i miljoner. / Jane

    SvaraRadera