måndag 10 december 2012

Ny vecka då...

Ja men usch vad veckorna rullar på.
Snart står julen för dörren.
Tack och lov så behöver jag inte julstöka alls i år.
Barnen ska ju fira jul hos sin pappa så hans pyntande får räcka för dem i år.
Lite sura miner har jag fått förstås men jag har förklarat att jag faktiskt inte orkar i år.
Att dom får gilla läget och jag har ju gjort advent så det är mysigt här i vilket  fall.
Det är ju trots allt jag som får plocka fram och bort alla julsaker och nej, det orkar jag inte lägga den energi jag inte har på.

Min fina Pappelino ringde mig i går.
Vi småpratar om än det ena än det andra.
Helt plötsligt säger han;
- Jag kommer förbi och hämtar upp dig på julafton.
- Va säger jag?
- Jo men barnen ska ju vara hos sin pappa har du sagt.
- Jo men jag har inte tänkt att fira någon jul i år, har faktiskt ingen lust.
- Men äta måste du göra i vilket fall. Jag hämtar dig för några timmar, skjutsar hem dig sen.

Å sen var det tydligen färdigpratat om det!
Jag har alltså inte längre någon egen vilja.
Jag vet att han bara vill mig väl men jag har aldrig tidigare känt sådan olust inför att fira jul som i år.
Jag vill helst av allt bara stänga in mig i grottan, rulla för stenen, lägga mig i sängen och sova över dagarna.
Jag vill inte äta julmat.
Det vänder sig i magen på mig när jag tänker på det.
Jag känner mig äcklad..
Men som sagt det var slutdiskuterat om det så jag antar att han kommer att hämta mig oavsett om jag vill eller inte.
Jag har inget fritt val där....suck!

Annars så har jag två möten denna vecka.
I morgon ska jag på den sk bedömningen på psyk och på fredag ska jag träffa läkaren.
Gruvar mig redan.
Känns jobbigt att ha tider att passa.
Det är gruvligt jobbigt att vända sig avig inför människor jag inte känner.

Å på fredag så växlar barnen boende och det gruvar jag mig oxå inför.
Ensamheten i grottan kan vara hjärtslitande jobbig och jag litar inte riktigt på mig själv.
Jag är riktigt rädd att det ska svartna i hjärnan igen och att jag ska göra mig själv illa.
Ni anar inte hur det bråkar i skallen på mig.
En del av mig ger mig jättedåligt samvete för det jag gjorde.
En del av mig säger att jag nog helst av allt fortfarande bara vill avsluta allt.
En del av mig är livrädd för att jag ska göra något dumt och förmanar mig hela tiden till försiktighet.
Kliv inte ut i gatan när det kommer bilar.
Skär dig inte med kniven när du hackar grönsaker.
Ta bara en sömntablett till natten...osv...

Nej särskilt lätt är det inte och jag ser ingen ljusning.
Jag befinner mig fortfarande för långt in i tunneln.

Men nu ska jag fortsätta dricka kaffe så ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!

2 kommentarer:

  1. Stackars lilla du. Fy vad jag önskar att jag kunde ge dej vad du saknar för att du ska må bra igen!

    Jag har också haft de där tankarna. Speciellt med bilar och tåg. Det är så himla hemskt. Jag hade dem under flera år. Samt två misslyckade självmordsförsök i baggaget också.

    Jag fick någon medicin av en läkare som gjorde att jag gick upp i vikt men mådde bra av.

    För mej löste det sig genom att jag fick någon som jag kunde lita på och som älskade mej (min kille) när jag var svag. Och man kan ju tycka att man ska vilja leva för barnens skull men jag kände mej så misslyckad att jag tänkte att de inte skulle behöva mej.

    Vad bra att du skriver av dej här och på så sätt för ut alla tankar du har inom dej. Jag tror att det kan få dej att må lite bättre. Bry dej inte om vad andra tänker om du får höra någon taskig kommentar. Utan försök att omge dej med människor som bryr sig om dej. Jag tror på dej och jag vet att det kommer att vända för dej med någon dag bara du håller ut. Stor kram

    SvaraRadera