måndag 18 februari 2013

Måndagsfunderingar...

...å nu är det en ny Måndag och en ny vecka igen.
Jag ska inte klaga på dagarna som varit.
De har vart angenäma och lugna.
Inte så många gjorda knop här inte.

Barnen kom till mig i Fredags.
Det är alltid skönt när det är mammavecka och jag får rå om dem.
Saknar Midi något fruktansvärt nu. Har inte träffat henne på över en månad.
Hon har det förvisso bra där hon är.
I Medelhavet på den fina ön där hon gör sin utlandspraktik.
Det är nästan två månader kvar innan hon reser hem.
Nästan två månader av fortsatt saknad.
Fast vi pratar ofta på FB och jag läser hennes blogg.
Tänk om pengar funnits så jag kunnat åka ner till henne.
Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Men jag har ju glädjen av att ha mina andra barn här.
Den glädjen är stor.
Jisses så jag älskar mina ättelägg.
Dom har vuxit upp till sådana varma, trygga, omtänksamma, pålitliga, engagerade och intelligenta ungdomar.
Två av dem är i princip vuxna.
En på god väg.
Det blir lite kajk i skallen när jag tänker på att Maxi fyller 21, Midi 19 och Mini 14 i år.
Vart har alla år tagit vägen?
Betyder det att jag börjar bli gammal?

Hade en liten diskussion med Mr J i helgen rörande ålder.
Att jag/vi är medelålders!
Va, men vadå, så känner jag mig inte.
Medelålders, är jag verkligen det med mina 45 år i bagaget?
Ibland känns det om om jag knappt börjat leva.
Intressanta funderingar.
Hur känner ni när det gäller er ålder?

Jag tycker att jag fortfarande funderar över vad jag vill bli när jag blir stor!

En sak är i alla fall säker.
Trots hur mitt äktenskap var med min x-make så har vi gjort ett helsikes bra jobb med våra barn.
Det är något att känna sig riktigt stolt över.
När barnen var mindre så sa folk ofta "små barn små bekymmer-stora barn stora bekymmer".
Mina barn har sällan berett mig några bekymmer alls.
Dom har alltid skött skolan, inte partajat runt med polare.
Dom har alltid berättat vad de gjort.
Ringt hem om de blivit sen.
Nej, jag kan verkligen inte klaga...

Visst har det förekommit situationer.
Skilsmässan tog hårt på dem.
Det blev inte bättre av att x-maken svartmålade mig.
Men det var en kort stund.
Sedan gick det till sig.

Vi har en mycket kärleksfull och fin relation till varandra.
Det är jag glad över.
Här skojas det ofta.
Vi har ett särskilt "kulspråk" vi pratar när alla är på gott humör.
Vi har tillsammans byggt en vardag som fungerar.

Trots min depression får vi till det.
Det här året har varit både lättare och svårare än när jag var sjukskriven för utmattningsdepression under sista året i äktenskapet.
Det som är lättare är att jag inte har någon galen karl som jag måste ta hänsyn till och som inte orkar med mig.
Det som är svårare är att det mesta hänger på mig.
Jag tänker då främst på hushållssysslor och handling.
Det får jag göra eftersom jag orkar och ibland, ofta, är mycket eftersatt.
Då hade jag en x-make som kunde ta itu med det som var tvunget.

Det finns alltid två sidor av samma mynt.

...men det här är ändå bättre!

Nej nu får det vara slut på Måndagsfunderingarna!
Ha en underbar dag alla fina!

Kramen om!

6 kommentarer:

  1. Ja huvva vad man saknar sina barn när de åkt!
    Ja vad ska man bli? Jag är 35 men känner maj som en staplande 14åring ibland.

    SvaraRadera
  2. Visst är det så att man saknar sina barn när dom är ute i vida världen. Jag skulle inte klara mig, eller överleva....känns det som, om vi inte hade skype. Där känns det som man är närmare varandra. Så var det när yngsta nu var i Australien och Nya Zeeland. Samma när äldsta var i Kanada. Dom var 6 månader borta båda 2. Och det gick att överleva tack vare skype. Ha en bra dag. Kram

    SvaraRadera
  3. Håller med dig, åldern skrämmer mig enbart med att tiden faktiskt bara far i väg ..hinneri nte med alls, men fyller 5+ år i år hua mig .....ser det annat på barnen som växer ..men viktigast är hur man mår eller hur? ta hand om dig fina å kramen

    SvaraRadera
  4. Det var många tankar på en gång. :-)
    Dina barn är nästan lika gamla som mina. Mina blir 22, 20 och 16 i år och så har jag min bonusdotter som blir 12. Jag har ingen åldersnoja och det har jag egentligen bara haft en gång i mitt liv. När jag fyllde 27 och insåg att jag snart var 30. :-O
    Däremot blev jag smått förvånad när jag insåg att jag fyller 50 om 14 månader... Oj!!!
    Tiden går verkligen snabbt!!! :-O
    sv:
    Tack detsamma! :-)
    Vecka 10, ja, vi är ju faktiskt snart där. :-)

    SvaraRadera
  5. Det där med att åldras tycker jag är ok, men jag gillar inte att det skall ta en halvdag att se ut som folk när man har vaknat och kudden släpper inte från ansiktet på flera timmar. haha
    Skämt och sido jag gillar inte att åldras utseendemässigt.
    Det går för fort. Min hjärna är bra mycket yngre än min kropp.
    Förstår at du saknar din dotter.
    Mega kramar i massor / Jane

    SvaraRadera
  6. *ler* Dina barn verakr vara jättefina! Och det är så sant det du säger: att allt har två sidor. Men att denna sidan är bättre.. :)

    Jag har inte alls problem med att bli äldre. Tycker absolut att jag är medelålders med mina 40 år. För längesedan har jag förstått att ålder bara är en siffra och har föga att göra med om man är vuxen eller inte. Jag blev vuxen i 5 årsåldern. Sedan blev jag lite barnslig nu vid 40... *ler*

    Många kramar på dig!

    SvaraRadera