torsdag 28 februari 2013

Småhektisk dag...

Gårdagen var aningen hektisk för mig.

Jag lyckades få till en massa göranden som var måsten.
Som att lämna in läkarintyget på jobbet.
Då blev det lite prat med chefen, ja ni vet, hon vill veta hur det går.
Jag postade läkarintyget till Afa och ett brev till Mr J.
Jag tog ut medicin på apoteket.
Jag storhandlade.

Jag tog taxi hem.
Klarade inte av att bära 7 pinfulla pappkassar. (Vem skulle göra det?)
Jag lyckades bära in alla kassar.
Det var riktigt otrevligt, då hela gården var som en isgata.
Men jag klarade av det levandes.

Å så nästa fas i handling, packa upp och packa in alla varor.
Det tar på.
Men lyckan är skön då jag ser hur välfyllt det är överallt.
Den typ av shopping räcker för mig.
Nu så kan barnen komma hit och ha hur mycket lov som helst.
De kommer inte att svälta....

Efter det så pratade jag med Älskade E en stund och så blev det ett samtal med min fina Pappelino.
Han har oroat sig en del för mig efter den senaste episoden som drog ner mig.
Pappor är Pappor...

Jag värmde lite mat som jag åt i sängen och sen bara däckade jag.
Sov i tre timmar och kom aldrig riktigt i gång när jag vaknade.
Kröp ner i sängen tidigt och vaknade givetvis dötidigt i dag.
Sådär nästan otrevligt mitt i natten.

Nu sitter jag här i mitt kök med ljuslyktorna tända.
Det är fortfarande mörkt ute.
Temperaturen har sjunkit till en halv minusgrad.

Jag sitter och funderar över hur skör jag fortfarande är.
Hur lätt korthuset faller samman.
Jag vet sedan länge att min mamma inte är något att hurra över.
Jag har vanligen ingen kontakt alls med henne.
Varför jag ringde var väl att jag ville få ett svar om varför?
Å fick mer information än jag behövde.

Kom att tänka på att det är 30 år sedan jag flyttade hemifrån.
Å det innebär 30 år utan särskilt mycket kontakt med mamma.
Hon känner verkligen inte mig och har aldrig egentligen brytt sig om att ta reda på vem jag är.
Hon har inte träffat mina barn på snart 13 år.
De ser inte henne som en mormor.
Hon skickar aldrig ens ett födelsedagskort till dem.
De finns inte i hennes sinne mer än när hon anser det lämpligt att skälla på mig.

Man blir ful när man är bitter.
Och hon är bitter.
Det hon inte har förstånd att inse är att hon själv är ansvarig för hur hennes liv ter sig.
Man kan inte sitta  och skylla på att alla andra är idioter, utom hon själv.
Hon som inga fel har.
Hon som alltid velat allas bästa.
Skitsnack från början till slut.

Hennes ålderdom kommer nog inte att bli lätt.
Ensamt, mycket ensamt.
Men det är hennes val!

Mitt val är att jobba med mig själv så jag kan leva ett gott liv.
Livet har inte alltid behandlat mig väl.
Det har hänt otroligt mycket tråkiga saker runt omkring mig.
Jag har farit illa, enormt illa...
...men jag tänker ALDRIG bli bitter.

Å jag kommer ALDRIG att sluta vara mamma till mina barn.
Jag som många andra hoppas givetvis på barnbarn så småningom.
Det är LYCKA det!
Å jag ska vara med dem under hela resan.

Tack och lov är jag inte särskilt lik min mamma.
Tack och lov för det!

Ha nu en fin dag!

Kramen om!

5 kommentarer:

  1. Heja Millan ... Du starka härliga tjej, mamma och kvinna. Bra val...pokonis A

    SvaraRadera
  2. Hej :) låter som du tagit ett steg fram dock sen jag var här ..ja tråkigt det med din mamma men som du själv säger så är det hennes val, man kan ju aldrig tvinga någon till nåt...men du är en fin människa o mamma fortsätt så fina C många kramar :)

    SvaraRadera
  3. Kikar in och läser ikapp lite. Trist med dig och din mamma men kanske inte så mycket att göra åt. Du är nog en riktig toppenmamma tror jag! Ha en fin helg!

    SvaraRadera
  4. Den enda kontakt jag har med min pappa är via min mamma, vi har inget att säga varandra. Jag tröttnade på att inget jag gjorde var bra nog, så jag slutade försöka få till en relation. I bland är det bättre att bara lägga ner och gå vidare, men det är svårt att förstå att föräldrar inte är mer måna om sin relation till sina barn. Visst är det skönt att veta att en själv inte kommer att vara likadan mot sina barn!

    SvaraRadera
  5. Ja, bitterhet är tråkigt att möta, särskilt om det kommer från så nära håll som ens föräldrar.
    Men det lär dig att vara på ett bättre sätt.
    sv:
    8 grader är inte illa för att vara februari.
    Ja, våren är inte riktigt här än, men den är på gång och den är SÅ välkommen!!! :-D

    SvaraRadera