onsdag 20 mars 2013

Synden straffar sig själv...

Det är väl så man säger och i mångt och mycket så stämmer det tycker jag.
Förra veckans alltför många göranden märks av denna vecka.
Har absolut ingen kraft, ingen ork, ingen styrka att ta mig för den enklaste sak.

I dag har jag dessutom träffat läkare nr 10.
Tjohopp vad festligt det känns när en ca 20 år yngre och måste jag säga mycket snygg kille ska sitta och lyssna till min problematik och förstå mig.
Tycker att det gick lite sisådär om jag ska vara ärlig.
Första gången jag känner så när det gäller läkare i psykiatrin.
Det kändes alltså inte riktigt, riktigt bra men detta är enda gången jag träffar honom. 
I Maj blir det nr 11.

Nu sitter jag här i mitt kök och känner mig mer död än levandes.
Jag handlade innan jag åkte hem och bar på tok för tungt så kroppen värker av bara attans.
Jag känner mig fortfarande vemodigt melankolisk.
Sorgsen, nedstämd, fylld av gråt som inte kommer fram.
Uppdämd av känslor utan att riktigt kunna ta på dem.
Trött, trots att jag har en bättre säng nu.

Ensam fast barnen är här.
Å hur kan man känna sig ensam när man inte riktigt orkar med sällskap.
När man helst av allt vill barrikadera sig i grottan, osynlig för omvärlden.
Å ändå denna otroligt jobbiga ensamhetskänsla.

Nej, inte blir jag klok på mig själv direkt.
Förstår att ingen annan blir det heller.

Nej, det är kanske bäst att dyka ner i sängen  och dra något gammal över mig

Ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar