fredag 9 augusti 2013

Ja, de kan man säg...

Så har det gått två veckor sedan jag anlände tillbaka till grottan.
Två veckor som har varit härliga då jag haft mina ungdomar här.
Det har varit riktigt mysigt att få rå om dem och skämma bort dem med god mat och fina samtal.
Men i dag så tog friden slut, dax för pappavecka.
Så nu sitter jag här mol allena i mitt kök.

Luften gick lite ur mig då det blev tomt här men kanske inte så konstigt då jag de sista fem veckorna inte vart ensam.
Barn blandat med resa och Herr J.
Herr J ja, han har ringt ikväll efter jobbet.
Han är långt borta.
Typ 110 mil ifrån.
Det enda stånd jag inte gillar med honom är avståndet.
Ikväll hade det varit gott att kunna ses men så är det ju inte

Så, jag sitter här mol allena i mitt kök.
Har tänt alla mina många ljuslyktor på köksbordet.
Lyssnar på musik, just nu Winnerbäck.
Ensam.
Det är inte så att jag egentligen otrivs men jag känner en konstig rastlöshet i kroppen.
Ett stänk av frustration.
En besynnerlig oro som mal inom mig.

Vad är jag rädd för?

Tror att jag är rädd för att jag håller på att stänga ner mitt hjärta igen.
Herr J lyckades öppna det under de två veckorna men nu när allt blir avlägset, lite dimmigt  och jag ibland varken vet ut eller in så känner jag att jag håller på att stänga ner, igen!
Är väl rädd för att bli sårad!
För sårad kan man bli om hjärtat är vidöppet.

Jag har inte lyckats sy ihop säcken än.
Jag är fortfarande skör.
Inte riktigt hel.
Å jag känner en stor klump gråt i halsen, varför vet jag inte men om det ändå kunde svämma över.
Det var länge sedan jag grät.
Har fortfarande svårt för att ge efter för just gråt....

Annat var det då jag var 20 och bodde i Gbg.
Bekymren som fanns tycks i dag som otroligt banala.



Ung, men på intet sätt okysst och ej heller bekymmersfri men ändå så fanns en sådan stark livslust då.
Jag bodde som sagt i Gbg, jobbade på,  hör och häpna, en bingohall ute i Majorna.
Jag hade fina vänner.
Somliga från min hemort och andra som jag lärt känna där jag bodde och jobbade.
Livet var emellanåt en enda lång fest, trots att jag ändå jobbade hela tiden.
Det fanns lust att hitta på saker, träffas, gå på lokal, umgås med vänner, strosa på stan, gå på bio, konsert,  åka på kryssning, se på tv ett helt gäng.

Nej, jag vill inte tillbaka dit igen.
Jag trivs i min ålder.
Men, jag skulle vilja hitta tillbaka till den härliga livslusten, nyfikenheten jag bar på.

Nästa vecka så börjar mina samtal igen.
Det kan behövas.

Ha en härlig Fredagskväll alla fina!

Kramen om!

2 kommentarer:

  1. Nej - inte stänga ner Millan - för då behandlar man en annan lika illa som man själv blivit behandlad. Då krossar man en annans hjärta och försätter en annan i samma situation man själv är i... Men jag förstår. För de här underhudenkväljningarna är otroligt svåra att styra och avstyra.. Skickar kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Den var tänkvärd. Den där känslan av att stänga ner grundar sig väl som en försvarsmekanism. Men jag förstår precis vad du menar och du har givetvis rätt. Vill varken krossa eller bli krossad.
      Kram fina du!

      Radera