torsdag 5 september 2013

Blir jag någonsin normal...

NÄÄÄ, tro inte det.
Jag har försökt i större delen av mitt liv att vara normal men aldrig känt mig sån.

Just för tillfället är jag inne i en svacka...igen!
Det kanske är normalt för en sjukskriven deprimerad jävel som bara för ett år sedan gick i självmordstankar.
Det där med självmordstankar kanske inte är normalt att bära på sig men det beror ju som på vem man pratar med.
Vissa av de jag träffade och pratade med när jag låg inlagd på psyket såg det som fullkomligt normalt att bära runt på sådana tankar.
Så allt är relativt, eller hur?

Jag håller ju som bekant att lära mig att leva ett normalt liv.
Och det innebär för att ta som exempel, orka med vanliga hushållssysslor.
Nej, det har jag inte riktigt klarat av under fler år än jag kan minnas.
När jag inte orkar så skjuter jag upp det.
Tänker att det kan jag göra en annan dag.
Nu ska jag liksom inte tänka så längre.
Hm...

Alltså att skjuta upp det som jag känner som jobbigt.
Nu har vi kommit till tvättandet.
Jodå jag tvättar men det kan gå tid mellan gångerna så att tvättkorgen svämmar över och det tar flera dagar att komma ikapp.
Å det skumma är att jag kan välja att tvätta upp kläder för hand här uppe i lägenheten för att det känns övermäktigt att gå ner i källaren och starta en maskin.
Så ska jag alltså inte göra.
Jag ska försöka att ta tvätten eftersom så det inte blir så jobbigt.
I lagom doser.

Å där kommer det svåra in då jag inte riktigt får kläm på det normala beteendet.
Ta som igår.
Jag rev ut sängkläderna i dubbelsängen för att tvätta dem.
Hade hängt ut överkastet på vädring kvällen innan.
Lät täcken och kuddar vädra oxå.
Å så tänkte jag att nu kör jag en maskin sängkläder.
Tanken var bra om det inte var så att jag kom på att det var länge sedan jag tvättade överkastet så det åkte in i maskinen.
Hängde på altanen.
Körde sängkläderna.
Hängde på altanen.
Oh så duktig jag känder mig.
Målmedvetenhet, planering men sen bröt psykbrytet ut.
Jag tvättar täcken och kuddar oxå...
Jo det var ett tag sen det med.

Nu är jag liksom ganska så trött efter tvättande och springandet upp och ner i källaren.
För att inte tala om att jag fick vika ett ton tvätt innan jag kunde hänga på mina torkställningar.
Å alla turer ut på altanen för att vända på skiten då vi inte har en torktumlare i huset.

Nåväl, så får jag för mig att jag skulle baka.
Sådär mitt i allt.
Det blev kladdkakemuffins.

Puh, nu kände jag mig mer trött than ever.
Kom så på att middagen var kvar.
Det var bara för mig att ställa mig och göra iordning köttfärssmet till köttfärsbiffar, en potatispanna, laga till en sås, koka ärtor och så drog jag ihop en coleslaw.

Efter middagen så tog barnen disken och dukade av bordet för jag satt mest och visslade, jollrade för mig själv och var allmänt okontaktbar.
Dom förstod inte vad jag sa och det ska jag i ärlighetens namn erkänna att det gjorde inte jag heller.

Nu var det läge för att rasa omkull i sängen men....
...ja men just ja, allt hänger ute på altanen, täcken, kuddar, sängkläder och överkast.
Så jag fick vackert hämta in från altanen och bädda min säng.
Det doftade ljuvligt gott men någonstans när jag stod och skakade ner ett täcke i påslakanet så brakade korsryggen totalt ihop.
Det kändes som om någon klöv den i två delar.
Som belöning så blev det en timmes spikmatteligg för mig men sen minns jag inte så mycket mer av kvällen.
Vad såg jag på tv?
Ingen aning.
Jag vet att jag åt en muffins men minns inte hur den smakade.
Sonen sa idag fett god...

Det tog lång tid innan jag somnade trots att jag var så utarbetad men sen sov jag drömlöst som en klubbad...

Jag tror så här dagen efter då varenda kvadratmillimeter av min kropp ömmar och värker att min samtalsterapeut INTE kommer att vara nöjd med mig.
Normal, i lagom doser var det.
HM..

I dag så tar jag det lugnt.
Typ en sån där sitta och fila- naglarna- hela- dagen- dag.
Förutom att jag tvättat två maskiner av barnens tvätt så att dom inte behöver fylla kappsäcken med skitiga kläder i morgon när dom ska till sin pappa.

Det kanske är det mest normala jag kan göra!

Kramen om!



3 kommentarer:

  1. Jag satt på psykläkarens kontor idag och såg en bok som hette: "Jag hatar ordet normal". =)

    SvaraRadera
  2. Äh, vara normal... och vad är "normal" då? Intressantare då med människor som är ... som de är.

    SvaraRadera