tisdag 10 september 2013

I går kväll var det nära...

...att jag blev överkörd av en bil.

Jag tog mig i kragen och tog mig en cykeltur in till byn.
Liedls fruitmix hägrade, alltså hårda karameller som räcker länge.
Jag tar mig fram längs cykelbanan som går ända in till byn.
Å håller på att bli överkörd av en bil som svänger in över cykelbanan och inte har ögonen med sig.
Eftersom jag kommer cyklande så har jag företräde, han skulle ha väntat innan han svängde in men den karln hade tydligen annat i tankarna.
Han verkade alls inte ens se mig även om jag nästan ramlade av cykeln då jag fick tvärbromsa för honom.
Han bara tittar på mig lite slött, ingen som helst reaktion, å så kör han vidare.

Min puls var uppe i 180 till en början.
Jag satte mig lite klumpigt på cykeln och trampade vidare.
Å insåg att min tanke var, tja so what, det hade kanske varit det bästa.
Vem skulle sakna mig egentligen?

Ja vem skulle sakna mig förutom barnen, min far och min närmsta släkt?
Jag är ju mest bara besvärlig och jobbig som inte mår bra.
Å jag orkar knappt säga till någon att jag mår sämre igen bara för att slippa höra, men vad har hänt då för du hade ju börjat må bättre...
Orkar inte förklara och försvara mig hela tiden.
Det tär för mycket!

Jag hann tänka en del under turen.
När jag kom hem så kände jag mig gråtfärdig men inga tårar.
Dem håller jag inom mig.
Kan inte släppa fram dem.

Kände att jag skulle ha behövt en varm famn att krypa in i.
Någon som står stadig och trygg bakom mig när livet kapsejsar.
Någon som sa till mig att allt kommer att bli bra.
Bara vänta och se.
Hade inte krävt mer än så men hade verkligen behövt känna stödet av någon som ger mig trygghet.

Men jag är ensam så jag får rida ut mina stormar och maror på egen hand som alltid.
Det känns tungt men så ser livet ut.

Nu blir det mer kaffe i denna mentalt störda, ångestfyllda kropp.
Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

1 kommentar:

  1. Men fy fasen!!! Förstår att du blev rädd. Det brukar bli ett enormt arenalinpåslag.. Man vill ju ha någon att prata med när det händer något sådant... Usch!

    Många kramar till dig.

    SvaraRadera