lördag 19 oktober 2013

Ännu fler tankar...


Det händer att jag funderar över de val jag gjort i livet.
Vad skulle jag valt för väg för att mitt liv skulle se annorlunda ut idag?
Vad hände när jag valde så fel?
Var det en endaste val med påföljande händelse som gör att jag sitter i den sits jag sitter i idag?
Eller har arv/miljö/uppväxt stor del i de val jag gjorde?

I början av mitt liv, alla dessa år i min mors och fars äktenskap som var så infekterat, hur påverkade det mig?
När jag som 7 åring tog hand om min söndeslagna, blödande mamma, hur fick det mig att må?
Vilken bild av förhållande/äktenskap gav mina föräldrar mig?
Hur tog jag det som liten flicka/ung kvinna när min mor ständigt missbrukade mig?
Alla slag, alla okvädesord hur påverkade dem mig i mitt fortsatta liv?
Alla år där jag försökte hålla en fasad av att allt var frid och fröjd hemma hos mig, vad lärde det mig?

Jag vet att jag sökte bekräftelse när jag var yngre.
Jag ville att någon skulle säga att jag duger som jag är, jag är tillräckligt bra.
Jag fick den sällan, ytterst sällan.
Jag jagade en dröm som jag inte trodde var verklig.
Jag ville ha trygghet.
Jag ville ha harmoni.
Jag ville känna kärlek och vara älskad.
Allt detta som jag aldrig upplevde av mina föräldrar.

Jag sökte mig till alla dessa "farliga" män jag trodde jag kunde förändra genom att visa dem den uppsjö av kärlek jag hade inom mig.
Alla dessa män som inte ville/var redo att ha en fast relation med någon då de egentligen själva var så trasiga.
Jag blev hoppläst förälskad i alla som var fel för mig.

Jag har alltid varit en känslomänniska.
Kanske just för att jag aldrig hemma fick ge uttryck för vad jag kände.
Kanske för att jag då hade en mamma som bara plattade till mig hela tiden och fick mig att känna mig mindre duglig, aldrig tillräckligt bra.
Kanske för att jag hade en pappa som valde den enklaste vägen, alltså höll sig undan mig i stället för att ta tag i mig och visa att han verkligen brydde sig om mig.

När jag då träffade min x-make så var han raka motsatsen till de män jag tidigare träffat.
Han uppvaktade mig så intesivt att jag till slut föll till föga.
Tänkte att detta är en man så olik de jag träffat tidigare så han måste vara bra för mig.
I början var han det förstås.
Fast egentligen tog det inte särskilt lång tid innan han visade en bit av sin rätta sida.
När han med berått mod gick in i min lägenhet då jag jobbade och letade rätt på alla mina dagböcker, läste dem och sen kallade mig för hora utifrån hans egen tolkning av det han läst.
Å hur jag liksom bortförklarade hans beteende och till slut efter mycket bråk accepterade hans rätt att läsa om mitt liv och tolka det efter eget huvud.

Ren galenskap kan jag tycka idag, hur i h-vete fick han mig att tycka att det var okey?
Jag har liksom egentligen inget svar på den saken mer än att jag trodde att han var en annorlunda man, att han var rätt för mig.

Å sen efter att barnen föddes då hans psykbryt på mig kom med mer jämna mellanrum än inte.
Då jag tyckte att jag satt fast och inte kunde komma loss för att jag med vakna ögon gått in i detta äktenskap och skaffat barn med honom.
Då stannade jag kvar, för det skulle man göra.

Tänk att han anklagade mig för att ligga med brevbäraren då min yngste son var någon månad gammal, då jag inte var sugen på sex för att jag hade fullt upp med att sköta tre barn och samtidigt packa ihop vår lägenhet då vi skaffat en större och var på väg att flytta.
Men otrogen var jag med sotarn, brevbäraren eller snickarn...
Tja, den lusten fanns hela tiden, jag hade väl inte tillräckligt att göra som det var så jag la mig åt höger och vänster hela tiden....suck!
Men av någon anledning så lät jag alla dessa okvädesord passera.
Vad skulle jag göra?

Å sen efter flytten till där jag bor nu så blev allt värre och värre för vart år som gick.
Det spelade ingen som helst roll hur mycket jag än gjorde så var jag aldrig tillräckligt bra.
Ville jag inte ha sex så tjatade han om det.
Ville jag ha mycket sex var det aldrig bra heller.
Så till slut gick han från att vara verbal till att vara fysisk.
Jag minns första gången han bara rakt av slog mig rakt i ansiktet för att han var förbannad på mig.
Jag var så chockad, trodde inte att det var sant men tog mig hemifrån och sov över hos en kompis.
Dagen efter när jag kom hem så var han vansinnig för att jag åkt hemifrån och han låtsades inte minnas att han slagit mig.

Jag förlät, vad skulle jag göra, det var ju säkert mitt fel eftersom jag förmodligen inte sagt rätt saker eller gjort något fel.

Å sen var det liksom full rulle.
Jag visste aldrig vad han kunde ta sig till.
Det var fritt fram....

Å vid ett tillfälle så kastade han ner mig baklänges i badkaret.
Jisses så ckockad jag var då, insåg att jag faktiskt kunde ha dött.
Då tvingade jag honom att gå till familjerådgivningen.
Han berättade faktiskt vad han gjorde mot mig och kvinna sa att du får absolut inte slå Millan.
Nähä, men sådana män hittar givetvis andra vägar.
Han gick över till att verbalt förnedra mig och trycka ner mig.
Å så la han ner detta att slå mig men däremot kastade han in mig i väggarna.
Finns nog knappast en vägg jag inte haft närkontakt med i mitt hem.
Men han slog mig ju INTE, i hans tycke alltså.

Vet inte hur många nätter jag satt på golvet i köket under nuvarande stereohyllan och skakade av rädsla och klarade inte av att lägga mig jämte honom....

Jag tror att varför jag fann mig i allt detta rent ut sagt galenskap är för att det var så jag växte upp. 
Han tog vid där min mamma slutade.
Jag var så hjärntvättad av att jag var usel så det var inte svårt att tro min x-make.
Hade jag vuxit upp i mer normala förhållande när det gäller äktenskap och familjeliv så hade jag direkt förtsått att detta var så in i h-vete fel men för mig var det faktiskt välbekant och vardag.
Att bli missbrukad både psykiskt och fysiskt.

Det sista absolut fulaste han gjorde mig var att våldta mig, inget annat bet ju på mig mot slutet då jag frigjorde mig från honom.
Alla verbala påhoppa var som att hälla vatten på en gås så till slut fann han bara en utväg, att förnedra mig totalt genom att våldta mig.
Å det gjorde minsann ont, blev jävligt skadad i själen av det övergreppet men däremot visade jag aldrig honom det.
Hur mycket det påverkade mig.
Han hade gjort sitt för sista gången när det gällde mig...

Det är förbaskat tragiskt när jag tänker efter.
Så vart hade jag kunnat välja annorlunda för att slippa vara med om allt detta?
När jag träffade honom?
Nå han visade ju inte sitt rätta jag förrän lång tid efter vi först mötts.

Nej jag vet faktiskt inte vart jag skulle valt på annat sätt.

Å med alla dessa erfarenheter, måhända att de flesta är ganska jobbiga och svåra så har jag ju blivit den människa jag är i dag och trots att jag mår dåligt så tycker jag mer om mig själv i dag än förr om åren.
Å sen hade jag ju inte haft mina underbara barn utan honom.
Å dem älskar jag så högt att det knappt går att sätta ord på känslorna.

Bara att konstatera att jag är den jag är utifrån mina erfarenheter av livet.

Vet ni varför ni är de ni är idag, finns det någon särskild händelse som ni kan säga att just detta har gjort mig till den jag är i dag?

Kramen om!

1 kommentar:

  1. Kram Millan. Och jo, jag vet varför jag är vem jag är i dag. För att jag hade den uppväxten jag hade och för att jag föddes med den kraften jag har. En gnutta tur.

    SvaraRadera