torsdag 31 oktober 2013

Den mesta tiden av dagen handlar om att....

...inte vara den man verkligen är.

En fundering efter en titt in på min fina vän Pipans blogg.

Vad gör man/jag för att jag måste?
För att jag försöker fånga mitt liv.
Inte utifrån hur jag mår utan utifrån det jag är tvungen till och i viss mån vad andra förväntar sig av mig.
Jag är mamma, alltså kan jag aldrig pausa från den "plikten".
Nu ser jag det inte som en plikt, jag älskar mina ungar till vanvett och skulle alltid göra allt för att dom ska må så bra som möjligt.
Men det är ändå något som jag är tvungen att göra alla dagar jag har dem hos mig.
Jag är tvungen att bortse från hur jag mår, hur jag sovit, vad jag helst av allt vill göra.
Jag måste finnas, kliva upp på morgonen och vara den bästa mamma jag klarar av att vara gentemot mina älskade ungar.
Jag kan inte ligga kvar i sängen och inte bry mig.
Jag kan inte låta bli.
Det förtjänar inte mina barn, lika lite som man/jag hade haft djur att sköta om.
De är tvungen att tas om hand.
Oavsett min dagsform.

Jag lagar mat från grunden, köper billiga och bra råvaror.
Jag bakar det mesta av brödet som barnen äter,  för egen hand.
Gör jag det för att jag har svårt för köpebröd eller lätt-tillgänglig mat?
Nej, jag gör det för rent ekonomiska vinster då jag sen sjukskrivningen har så helvetes lite pengar att rulla runt min familj på.
Det är en evig kamp och ett evigt ångestmående för att jag inte vet hur jag ska få allt att fungera.
Detta skulle kunna få många på knä, ramla ihop men hur gör man om man inget val har?
Men jag som sjukskriven får finna mig i det.
Kan säga att det inte underlättar måendet att aldrig ha tillräckligt med pengar och då kräver jag inte mer än att det för en gångs skull kunde gå runt, att jag slapp skjuta på räkningar från en månad till en annan, att det inte handlar om att betala bara det jag måste för att inte hamna på avigvägar.

Jag skulle önska att jag vann miljoner...
Inte alls för att jag tror att jag skulle bli lyckligare däremot skulle mycket i livet bli enklare då jag slapp grubbla och fundera hur jag ska få ihop månaden.
Det skulle definitivt vara enklare.
Å så jag önskade att jag i alla falla slapp grubbla över det, det ekonomiska!

Å när jag berättar för vänner om denna rehabilitering jag är tvungen att genomgå nu, dessa 10 timmar i veckan det verkar handla om så får jag ett, men vadå, 10 timmar i veckan är väl ingenting.
Nähä, tack för det, 10 timmar i veckan är för mig som miljarder timmar jag egentligen inte orkar med.
Jag orkar ju inte ens oftast med mig själv.
Allt jag gör här hemma, matlagning, bakning, osv...gör jag på övertid, jag inte har.
Jag kommer med förmodan ramla, och ramla hårt.
Vem tar emot mig när jag faller?
Vem kommer att bry sig om mig när jag slutar fungera, när jag inte längre är människa?
Vart har jag mitt skyddsnät?

Jag har inget alls.
Jag kommer att ramla hårt.
Jag kommer att göra mig mer illa än någon kan tro.

Vad ska man göra när saker förväntas av en som man faktiskt vet att man inte har kraft och ork att genomföra?
Ändå ska man....
Å sen ska man kräla i ångesten som håller på att slita sönder ens själ.
Ångesten som förgör och förstör.

Men orka ska man...

Ufff!

Kramen om!

1 kommentar:

  1. Nä, världen är inte det minsta tillåtande i dag för den som inte riktigt hinner med. Det där "välfärd" det är en glömd utopi nu...

    SvaraRadera