torsdag 10 oktober 2013

Funderingar...

Gårdagen blev en enda stor fundering.
Jag satt och läste information om Bipolär typ 2 men jag får liksom inte ihop det med mig själv.
Det finns det som stämmer men så mycket stämmer inte.
Intressant dock då jag känner några som har den diagnosen, där jag faktiskt tycker att det stämmer på personerna i fråga.

Men det räckte ju inte med enbart de grubblerierna.
Hela sista året snurrade runt i min hjärna.
Förra hösten vid den här tiden då började jag verkligen traska omkring på farliga marker.
Minns hur jag mer och mer funderade över bra sätt att avsluta mitt liv.
Till slut var det nästan det enda jag tänkte på överhuvudtaget.
Å så den där droppen som fick bägaren att rinna över.
Då jag faktiskt med berått mod tog bästa kökskniven, slipade upp den och skar mig illa i handleden.
Å sen när min fina Pappelino skjutsade in mig på akuten, det minns jag men det är ändå diffust på något vis.

När dom satte mig mitt i natten i en taxi med en "följare" för att köra 17 mil till närmsta akutpsykläkare så kändes det nästan som om jag tittade på mig själv utanför min kropp.
Det kändes inte verkligt.
Lika lite verkligt kändes det att sitta i en vilt främmande stad och vänta på en psykläkare.
När klockan var 03.30 och jag äntligen fick komma in på deras avdelning så skakade hela jag både av hunger (hade inte ätit sen dagen innan) och av rädsla för vad jag ställt till det för mig.
Särskilt mycket sömn blev det inte och tidigt på morgonen kom personalen in och tog en massa prover på mig och meddelade att jag skulle åka tillbaka till min by efter lunch, direkt till psyket för inläggning.

När jag kom fram till psyket här där jag bor så följde taxichauffören med mig in och så blev jag inlagd.
Så otroligt främmande, jag som alltid avskytt sjukhusmiljö.
Har knappt klarat av att ligga på BB utan åkt hem så fort jag fått.
Å sittande på en sjukhussäng så går personalen genom min väska, tittar efter saker jag inte är tillåten att ha, som något att göra mig illa på.
Kvinnan är varm och godhjärtad men jag är på något vis för avtrubbad och chockad för att ta in henne.
Å dom där dagarna jag låg inlagd, nej dom minns jag knappt så väck i huvudet var jag då.

Väl hemma så liksom gick en dag in i en annan, ganska så omtöcknande dagar förstås om jag ser till min medicinering i början.
Det las till ett nytt litet ord i mitt läkarintyg.
Jag var suicidal!
Den första månaden 1 1/2 halv så fortsatte jag göra mig illa.
Jo jag skar mig.
Har faktiskt aldrig varit sams om orsaken när jag pratat med psykläkare.
Jag skar mig för att känna något, smärta känns.
Jag kände absolut ingenting, jag var tom, öde, karg men när jag skar mig kände jag åtminstone smärta.
Smärtan var bättre att känna än ingenting alls.
Psykläkarna hade annan förklaring men, men....

Sen i Juni står det inte längre suicidal i mitt läkarintyg.
Har det gått över?
Nej, faktiskt inte.
Jag har fortfarande dom tankarna.
Inte alls lika ofta som då men de finns.
Å jag tror att de kommer att följa mig ett bra tag till.
Kommer jag att göra något åt dessa tankar?
Nej, inte idag i alla fall.

Ungefär så gick gårdagens tankar i min hjärna.

Foto från i går då jag var på väg hem efter andra vändan i byn.


I dag är en ny dag så nya tag ska tas!


Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


2 kommentarer:

  1. Stackare som mår så dåligt...eller mådde så dåligt just då. Det du ska tänka...är att du har så fina ungdomar som vill ha sin mamma kvar. Tänk vilket guld du äger. Men du tänker säkert dom dom alltid. Inte konstigt att din sömn är lite si o så. Ta hand om dej o njut av dessa vackra färger som är ute nu:) Ett fint foto so du tagit. Kram

    SvaraRadera
  2. Du - jag arbetar med många som har självskadebeteende. Och det är PRECIS därför de skär sig. För att känna något. Och det är känt hos läkare att det är så. Just själv skärande handlar inte om att man kanske just då VILL ta livet av sig - just där och då handlar det om att KÄNNA ngt. Det, precis som självmordskankar, KAN gå över. Men det krävs en hel del arbete med saker och ting runtomkring. Och mycket av arbetet måste man göra själv.. Men jag kommer också ihåg denna tid. Läste dig då också. Och jag hoppas på fortsatt bättring fina du!

    Kramar

    SvaraRadera