fredag 11 oktober 2013

Ytterligare funderingar...

Jag älskar alla mina barn förbehållslöst!
Det ska man göra som mamma.
Vart och ett av barnen är lika viktiga.
Jag älskar dem på olika sätt eftersom de är helt skilda individer men älskar dem utan krav eller motprestation.

Jag har aldrig känt att min mamma älskar mig!
Det är dagens sanning.
Jo, det har hänt att hon sagt det men det har känts som "bara ord" utan tyngd och innebörd.
Jag tror inte att min mamma är kapabel till att älska.
Hennes oförmåga att älska kanske bottnar sig i hur hon hade det när hon växte upp med sin egen mamma, min mormor alltså.

Hon var en urusel mamma som misslyckades katastrofalt när det gäller hennes äldsta dotter. (däremot var hon en fantastiskt underbar mormor)
Små barn skulle ses men inte höras.
Hon var dominant, hon agade, hon bråkade, gnatade och tjatade.
Särskilt många ömhetsbetygelser förekom inte.
Deras relation var på kollisionskurs hela tiden.
Mamma rymde hemifrån flertalet gånger och hennes far fick åka och ta reda på henne.
När jag säger rymde hemifrån så pratar jag både åt norr och söder.
Det viktigaste var skenet utåt, att familjen såg fin ut inför andra.
Att den sen var dysfunktionell spelade ingen roll.

Man kan nu tänka sig att min mamma kanske funderade i banorna att inte bli som sin egen mamma när hon själv fick barn.
Men nej, hon blev tyvärr sju resor värre.
Mamma utövade ett terrorvälde innanför våra stängda dörrar.
Periodvis var jag livrädd för henne.
Hon agade oss långt efter att det blev förbjudet enligt lag.
Jag minns att jag inte var särskilt gammal då jag bestämde mig för att om jag får barn ska jag aldrig vara som min mamma.
Jag tror jag var runt fem år då.

Kontentan av detta är att hon förde det onda arvet vidare.
Sådan mamma, sådan dotter,  fast mamma var sju resor värre och rent ut sagt femjävlig mot mig.
Minns hur jag tassade på tå hemma och undrade vilket humör hon var på.
Å det spelade ingen som helst roll hur mycket jag än hjälpte till hemma, skötte om mina småbröder, fick bra betyg i skolan, så var jag aldrig bra.
Jag rymde oxå hemifrån men skillnaden var att ingen letade rätt på mig.
Det som hände innan jag rymde kommer jag  aldrig glömma,  då hon fick ett rejält psykbryt på mig, jag låg till slut på golvet i fosterställning och försökte skydda mina vitala delar medans  hon sparkade mig hejvilt med sina platåträskor.
Hela min kropp och mitt inre var ett enda stort blåmärke...
Å efter rymningen på 4 månader så flyttade jag hemifrån, blott 16 år gammal.
Jag hade liksom inget val.
Jag kunde inte fortsätta bo hos henne.

Å i bägge dessa dysfunktionella familjer så stod varsin karl/pappa bakom dessa kvinnor men som inte ingrep utan lät dom terrorisera sina barn.
Min morfar var godhjärtad men svag, mormor styrde honom med järnhand.
Min pappa jobbade så mycket under deras äktenskap att han inte visste allt som hände och efter att de skiljde sig så fokuserade han på sin nya familj och lät oss vara, utan större inblick i vårt liv.

Jag flyttade som sagt hemifrån och har sedan dess aldrig haft en fungerande relation med min mamma.
På äldre dar har jag valt bort den.
Hon gör mig inget gott.
Det är tråkigt men sant!

Jag skulle ha kunnat föra vidare det här arvet när jag fick mina barn men valde medvetet bort det.
Jag har alltid överöst mina barn med kärlek, funnits för dom, stöttat dom och älskat/älskar dom gränslöst utan förbehåll.
Det har inte alltid varit lätt.
Runt min skilsmässa så hade jag några tunga år med flickorna då deras far snackade så mycket skit och dynga om mig.
Jag var det svarta fåret som förstört vår familj.
Ibland kändes det tom jobbigt att dom skulle komma till mig då jag visste att det skulle komma gräsliga ord från dem.
Men jag höll ut.
Jag har heller aldrig skuldbelagt dom för deras beteende mot mig under de svåra åren.
Jag har fortsatt älska...

Jag har en fantastisk kärleksfull relation med var och ett av mina barn i dag.
Jag har gjort det som varken min mormor eller min mamma klarade av.

Jag har brutit mönstret!

Kramen om!



5 kommentarer:

  1. Åh vad härligt att höra att man faktisk kan bryta mönster. Att allt inte bara går i arv. Känner igen mig lite i din historia och har också brutit mönster gentemot mina barn. Det känns väldigt skönt att veta och ha gjort. Kram

    SvaraRadera
  2. Att bryta ett dåligt mönster är starkt gjort & det är hårt att läsa om hur din mamma behandlat er & även din mormor till sin dotter ....ja men du är stark även om du kanske inte alltid tror det, men att bryta ett sådant mönster kräver mod & styrka & jag tror på dig ..fortsätt att älska & ta hand om dig & njut av fredagen kramar i massor ..

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt bra gjort av dig! Ingen trygg uppväxt du haft inte....det är väl inte konstigt att du dras med depressioner. Hoppas du har en bra samtalskontakt. Såna upplevelser tar ju ofta lång tid att läka....många kramar

    SvaraRadera
  4. Det är viktigt att vi tar med oss våra egna erfarenheter i vår uppfostran av våra barn. Både våra positiva erfarenheter och våra negativa. Allt för att bli den bästa möjliga föräldern för vårt barn.
    sv:
    Javisst är barnen härliga! :-)

    Ha en riktigt bra fredag och helg! :-)

    SvaraRadera
  5. Grattis till det fantastiskt stora i att bryta mönstret! Jag växte upp på samma sätt, fast med en livsfarlig pappa och en medberoende, agande mamma. Fortsätt ta hand om dig!

    Kramar

    SvaraRadera