måndag 18 november 2013

Jaha då är nästan den här dagen till ända...

Så kan man väl säga fast det är länge kvar innan nattning av detta arma kräk.
Skulle kunna lägga mig nu, bums.

Känner att humöret dalat extremt under dagen.
Jag är inte så duktig på att ha för ont.
Jag gillar inte att känna mig handikappad.
Å att gå ute var nästan inte ens lönt att prova.
Färden nerför trappen gjorde att benet bultade och värkte än mer.
Jag tog mig dock till postlådan men knappt uppför trappen igen.
Nej några promenader blir det inte tal om.
SUCK!

Å så typiskt att den där ensamhetskänslan smyger sig på och trilskas med mig.
Jo jag är världens mest ensamma människa om ni inte redan förstått det.
När skit händer så har jag ingen att falla tillbaka på.
Det finns ingen som kommer med assistans eller en axel att luta sig mot.
Å Gud hörde inte min bön för ingen jävligt snygg karl har ringt på min dörr.
För att göra saker och ting ännu värre så brände jag mitt lillfinger nyss på en het platta.
Ja, jag vet att det var dumt men var ju tvungen att hugga tag i spisen för att inte ramla och där var den nyss avstängda plattan.
Varför var jag tvungen att koka ett ägg för?

Dessutom har jag slut på kaffe, slut på bröd och smör, slut på cigg och definitivt slut på glatt humör.
Jag är godissugen (något jag sällan är), röksugen så jag kan klättra uppför tapeterna och oerhört trött och frustrerad.
Mitt ben bultar och värker och nu har det andra börjat protestera, mitt lillfinger mår inte bra av brännmärkningen.

Ur led är tiden...
Hoppas på en bättre dag i morgon.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar