torsdag 28 november 2013

När allt från noll...

...går i skräckjagande fart neråt.
Utför stupet.
Minusgraderna bara skriker, ta fasta, försvinn, du kommer att dö av kölden här nere.
I botten av ravinen så ligger jag hulkande kvar.
Tårarna fryser till is på mina bara kinder, det väser i bröstkorgen av den ansträngda andhämtningen.
Snor rinner ur näsan, fryser till,  och kan karvas bort från överläppen.
Jag bryr mig inte.
Jag ligger där skakande av köld, kan inte knappt minnas hur jag kom dit.
Nej, det är inte helvetet, det är värre än så.
Kung Bores idealplats, det jag avskyr mer än min egen av kött, moder.
Där kan jag inte leva, jag vet inte hur jag ska andas utan att kölden fräter hål på mina lungor.
Jag vet inte hur jag ska kunna kravla mig bort från det här vedervärdiga stället utan att mina knän faller i bitar, skaver sig sönder på den sylvassa skaren.
Jag känner mig skändad, förstörd, inte lyssnad på, inte hörd.
Jag skriker så högt så mina lungor nästan brister.
Jag andas flämtande, får ingen luft.
Hela mitt inre täpps igen av den sylvassa kölden som tränger genom märg och ben.
Jag lägger mig ner, orkar inte kämpa, orkar inte andas...
Jag lägger mig ner, darrande av oförståelse och av den bitande kölden som trängt inom mig, som gör att min röst inte längre kan göra sig hörd.
Jag lägger mig ner....



Lånad bild

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar