måndag 18 november 2013

Skam den som ger sig...

Det är bara att fortsätta kämpa på.
Inte för att de senaste dagarna varit särskilt roliga att genomleva men vad är alternativet?
Lägga mig ner och dö?
Nej tror inte det riktigt än.

Jag haltar fortfarande på.
Benet känns bättre men det är långt ifrån bra.
Sömnen funkar inge vidare då jag har ont och vaknar varje gång jag lyckas röra benet.
Suck!
Alltid är det nåt minsann...

Vart tog lugn och ro, frid och harmoni vägen?
Inte finns den hos mig i vart fall.
Å den där Gud, nej han är inte så lyhörd.
Jag fick klara mig bäst jag kunde i helgen.
Hm, vad oväntat!

Tro nu inte att jag häcklar Gud för det gör jag inte.
Jag har min tro men har aldrig känt ett behov att diskutera den.
Min tro är min egen och jag behöver inte gå i kyrkan för att demonstrera den.
Men jag har möjligen en smula svart humor, som hjälper mig att inte falla alltför platt.
Å en stor dos självironi.
Vem ska man skratta åt, om inte sig själv.
Ett gott skratt sägs förlänga livet och det kanske är så.

Nu är vi inne på en jobbig vecka.
Begravningen är på Torsdag.
Redan nu känns det tufft.
Har inte planerat in något annat för jag vet att jag kommer att vara grymt slut rent psykiskt.
Det får räcka med detta stora.

I dag så ska jag testa mig själv och gå ut till postlådan.
Jag gruvar mig.
Bor ju inte på första plan så jag har trappor jag måste ta mig nerför innan jag är ute.
Litar inte på benet då det fortfarande gör himla ont.
Men jag måste väl prova och se om det går.
Det värsta är att jag inget har att hålla i mig i när jag väl tagit mig ut.
Här inomhus så har jag möbler och bänkar som hjälper mig om benet viker sig men ute...det blir aningen knivigt men nåja jag lär bli varse om hur det går.
Nu är det nog dax så håll tummarna!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

1 kommentar:

  1. Aj, aj, aj inte bra att cykla omkull. Hoppas inget hänt utan det bara är "ont" som försvinner med tiden.
    Kram.

    SvaraRadera