tisdag 12 november 2013

Trött...

..är väl konstigt att jag är då jag äter sömntabletter.
Så är dock faktumet.
Jag är vråltrött.
Å lite mer trött än så.
Jag är hysteriskt trött.

Illamåendet var lite lättare i går men det tar fortfarande timmar innan jag kommer mig till ro och kan somna.
Undrar vad det är för fel på mig egentligen?
Det borde kanske inte vara så här tokbesvärligt när jag äter sömntabletter.
Eller fungerar jag på ett sätt som ingen annan gör?
Tja, den som lever lär se...

I vart fall så blev det lite turbulent och rörigt här i går vid middagsbordet.
Maten var schysst, höll sig på tallrikarna, levde absolut inte rövare men mina ungdomar...hm..
Midi ville få något sagt ur hjärtat.
Hon upplever det som att hon inte har ett eget krypin eller knappt någonstans att ha sina grejor på.
Varken hos mig eller hos sin far.

För att göra historien kort så har alla mina tre barn haft varsitt rum hos mig (jag bor stort).
Runt i kring skilsmässan så bestämde flickorna att dom ville dela rum, vilket vi fixade till här.
Maxis rum är störst så det blev naturligt att vi tog in säng till henne osv.
Midis rum gjorde vi ordning till det vi kallar för "chillrummet".
Möblerade med soffa och fåtöljer så barnen använde det tillsammans när dom skulle mysa ihop.
Sen flyttade Midi norröver för att gå gymnasiet.
Under den tiden så flyttade barnens far ihop med en kvinna och tillsammans så bytte dom lägenhet.
Hur det nu blev så har Maxi och Mini varsitt rum där.
Midi har alltid sovit i Maxis rum när hon varit där men känt att hon kliver in på Maxis område.
Det finns ingenting som är hennes där.

Å då kom som sagt detta upp på tapeten i går.
Hennes känsla av utanförskap och att inte ha ett eget krypin.
Maxi blev stolligt arg.
Midi jätteledsen.

Å jag är en öm moder så jag sa helt sonika att vi har ju chillrummet här och det kan vi göra om till ett sovrum för dig.
Sen vet jag inte riktigt vart jag ska ställa allt som finns i det rummet just nu men man ska ju inte se saker som omöjliga.
Allt går att ordna...här hos mig alltså.
Hur dom väljer att göra hos deras far kan jag inte yttra sig om.
Midis tårar torkade.

Å jag har ett enormt projekt att ta itu med.
Det krävs en hel del klurighet och en hel del röjande.
Tur jag har den energin...not...men vad gör man inte för sina barn så att dom ska känna sig nöjd och må bra.
Jag är redan trött vid blotta tanken...
...men, men..

Nu ska jag fortsätta fundera över lösning så ha den bästa dagen alla fina!

Kramen om!




1 kommentar:

  1. Åhh, hoppas att du hittar orken att lösa det.. För jag kan ana hur Midi känner - även om Maxi kanske inte tycker att det är befogat..

    Hoppas du får en bra vecka! Kram

    SvaraRadera