torsdag 19 december 2013

Hem ljuva hem....

Finns det något ljuvligare än komma hem till sin egen varma grotta.
Nej, jag tror nästan inte det.
Eller, jo jag kan nog om jag anstränger mig komma på annat som är lika ljuvligt men det är inte särskilt rumsrent (moaha) så jag skriver inte ner det.

Dagen har varit både bra och skitdålig.
Bra var samtalet med min handledare på rehabiliteringen.
Det var bara hen och jag i dag så det fanns rikligt med utrymme för samtal.
Hen är faktiskt riktigt fantastisk när det gäller samtal om livet, mående osv.
Hen jobbar ju med människor med fysiska eller psykiska funktionshinder och det märks verkligen.
Jag fick en uppgift av hen.
Jag ska skriva upp en lista med små saker som gör mig gott.
Det kan vara så lite som en god kopp kaffe.
Eller att skriva eller måla.
Ta en promenad.
Bestämma sig för att vila behövs.
Sånt som jag kan ta fram och till mig när jag har en usel dag.
Försöka tänka att vad kan jag göra nu, trots att jag mår dåligt, för att det ska kännas lite bättre.
Det blir tydligare när man skriver ner det jämfört att man har det inom sig...

Så gjorde jag färdigt min almanacka för 2014.
Nu har jag en egendesignad almanacka att hänga på väggen när det nya året börjar.
Det ni...

Efter rehab så gick jag upp på psyk för samtal.
Men det är bara att konstatera att det inte längre fungerar.
Hon tycker att jag är motsträvig, att jag liksom bestämt mig för att detta inte ska fungera.
Rehabiliteringen alltså.
Jag kan inte säga hur jag mår eller hur det är, eller hur lite jag sover eller hur lite energi jag har.
Hon vill inte höra och jag märker väldigt tydligt av hennes irritation mot mig.
Hennes tonläge blir ett helt annat. ( sånt är jag otroligt sensitiv mot sen jag levt med en misshandlande karl- man blir uppmärksam mor andra)
Hon vill snabbt avsluta vår session...
Hon vill inte höra.
Å drar upp den ekonomiska aspekten hela tiden.
Jag måste ju tillbaka till jobb för att få bättre ställt.
Men du, inte på bekostnad av mitt mående.
Å jag säger ingenting om att jag ska ut i någon form av åtgärd nu, det jag reserverar mig mot är antal timmar per vecka och att ingen längre lyssnar till mig.
Hade jag bara behövt gå två dagar per vecka, två timmar per gång hade jag klarat detta bättre än nu.

Nåväl, jag började gråta och ville bara därifrån.
Supertrött och stenad hjärna.
Nej jag kan inte tänka klart eller fungera normalt då.
Å nej, jag passar förmodligen inte in i hennes statistik eller i hennes mallar men det har jag aldrig tidigare gjort så hur ska jag helt plötsligt börja göra det?

Å det avslutades med,
- Hur ska vi göra framöver?
- Ska vi boka fler gånger?
- Nej sa jag, vill inte boka fler gånger just nu.
- Vi har en tid i Januari, det räcker för nu.
- Vill du ha den tiden då?
- Jag vet inte?
- Men ska vi låta den stå kvar och så får du fundera över jul och höra av dig sen om du inte vill ha den tiden?
- Ja!
- Trevlig jul då, hoppas den blir så bra den kan bli!
-  Detsamma till dig!

När jag gick ut därifrån så började tårarna rinna.
Jag försökte hålla tillbaka innan jag kom mig ur byggnaden men det blev sånt där konstigt hulkande.
Det gick inte att stå emot.
Jag storgrät hela vägen ner till byn.
Mitt på öppen gata, där vem som helst kunde se mig, men det gick inte att hålla tillbaka.
Kände mig så uppgiven, så ledsen så..

Känner mig fortfarande uppgiven men nu är jag i alla fall hemma!

Kramen om!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar