tisdag 7 januari 2014

Vardag...

Så var alla stora helger slut för denna gång.
I dag är det en helt vanlig Tisdag.
Det känns...

Är fortfarande rysligt trött och i dag ska jag in till byn för rehabilitering.

Tycker det mest av allt känns svinjobbigt.
Är inte riktigt sams med mitt trötta jag.
Vill sova, sova, sova i hundra år!

Men det går ju inte.
Jag ska vara en duktig kvinna och göra det jag måste.
Bara så synd att det gör mig såhär..
Att jag inte riktigt orkar med något hemma.
Att jag går i dimma.
Men det här är det bästa för mig, har jag hört!

Efter rehabiliteringen måste jag gå ner på byn och handla lite.
Det gapar tomt hemma.
Å sen får jag åka hem och kliva in i min varma, goa grotta.
Inte lär jag få något särskilt gjort när jag väl kommit hem men jag är ändå hemma.
Hemma där jag stormtrivs, hemma där mina härliga ungdomar finns.
Hemma där jag kan gå ner mig fullkomligt utan att någon annan ser.

Jag förstår att jag låter gnällig men när jag är såhär trött blir allt övermäktigt.
Varje litet måste känns som att bestiga Mount Everest.
Sorry!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

1 kommentar:

  1. Trist att du känner så, men hoppas du kommer att må bättre detta året :) kramen

    SvaraRadera