fredag 7 mars 2014

Fredagstankar..

Känns skönt!
Tog mig en sovmorgon i morse.
Jag ställde inte väckarklockan.
Men, min telefon har ringt som en galning.
Den började redan vid 07
Jag svarade dock inte.
Försökte förtränga ljudet och somna om.
Lyckades bitvis.
Känslan att inte behöva kliva upp är underbar!

Det är ganska så tyst här.
Maxi är inne på sitt i byn, Midi jobbar och Mini har ännu inte vaknat.
Det kommer att bli ännu tystare i eftermiddag när dom gått över till sin far för pappavecka.
På tal om det boendet så känns det inte så lugnt och tryggt.

Har fått höra att det är en mycket besvärlig situation med x-makens nya kvinna.
Mycket skrik och bråk.

Det känns inte så bra att höra att hon skriker åt barnen, kallar dom jävla ungar och ser dom som "inneboende" där då det är hennes hem, inte deras.
Tyvärr verkar inte x-maken underlätta för barnen.
Å så har han fortfarande ett mycket hett temperament och kort stubin.
Han verkar inte ha lärt sig något sen vår skilsmässa.

För att återgå till barnens relation med den nya kvinnan så gör det ont i mitt hjärta när jag hör att det är så turbulent och att dom har svårt för varandra.
Jag kan förstå att det inte är lätt att komma in i en familj med så vuxna barn.
Att hitta vart man passar in med dem.
Barnen hade ju levt ensam med sin pappa under många år innan hon kom in i bilden och hade givetvis skapat sitt sätt att sköta hem osv.
Nej det är säkerligen inte lätt att få allt att fungera smidigt.
Jag får en svindlande känsla av att det brister i respekt för varandra.
Å som Maxi sa så måste man förtjäna respekt det är inget som bara finns.

Nu säger jag inte att mina barn är små änglar men det finns något som gör att det inte fungerar och som vuxen borde man föregå med gott exempel.
Hos mig har jag inga problem med dem.
Dom är lugna och trygga.
Vi baserar vår relation på kärlek och respekt.
De få män jag introducerat i deras liv, Herr H och senare Korpen, har fungerat utan problem.
Men det är klart, ingen av dom bodde hos mig.
Givetvis skulle det bli på ett annat sätt om jag flyttat ihop med någon av dem.

Det snurrar rejält i min hjärna.
Jag vill att mina barn ska ha det så bra som möjligt och det känns svårt att veta att det är så explosivt när dom är hos sin pappa.
Man blir lite Lejoninna när man hör sånt här.

Lånad bild

Jag vill skydda mina barn, få dem att känna sig trygga, älskade, behövda, hörda, respekterade..
Men jag är glad att barnen känner att de kan vara öppna och berätta för mig. 

Nu ska jag dricka lite mer kaffe och fortsätta fundera.

Ha en superdag alla fina!

Kramen om!







2 kommentarer:

  1. Förstår hur du känner. Jag hade reagerat likadant. Men en sak: de är tillräckligt gamla för att faktiskt välja bort att bo hos sin pappa. Så blir det för jobbigt behöver de inte åka. Det är värre när de är under 12 år. Då har de ingen talan. Hoppas att det löser sig för er!!

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo klart dom är gamla nog att välja att inte vara där men dom vill inte välja bort sin pappa.

      Radera