torsdag 10 april 2014

En stilla kväll...

...i kontemplation.
Tja så var det kanske.
När jag funderade över allt jag är tvungen att fundera över och när min mage vände sig ut och in, när ångesten slet tag i mig så jag knappt kunde andas, när jag hulkade för mig själv av gråt...
...så tänkte jag stillsamt att det här är livet!

Nej då, var lite ironisk där, om någon inte förstod.
Vet inte hur jag ska överleva framöver med alla krav som helt plötsligt kommer att ställas på mig.
Jag har nätt och jämt återhämtat mig från 5 dagar av rehab till 3.
Å snart så kommer dessa krav att ökas lavinartat.
Då F-kassan säger att jag under de kommande 5 månaderna måste öka arbetstiden så mycket som möjligt.

Min x-make har köpt en bil.
Det såg jag i dag när flickorna tittade in en snabb sväng.
Midi ska till fjälls så hon hämtade sina vinterkläder.
Å utanför mitt hus satt x-maken med sin kvinna i deras nya bil.
Se så det kan bli.
Själv sitter jag knappt fast på en sadel på min cykel men jävlar du om jag inte skulle sätta in pengar på min sons konto, då skulle han explodera, han som precis haft råd att köpa en bil.
Nej jag är inte avundsjuk, bara trött på kampen att ta mig från en punkt till en annan.
Att kämpa för blotta livet, att alltid ha det svårt och sen bli pajkastad och hotad för att jag kanske inte har samma ekonomi som x-maken byggt upp.
Nej jag är inte ens arg, bara trött på livet och dess ständiga kamp.

Jag är trött på allt.
Vet inte riktigt hur jag ska genomleva kommande dagar.
Hur jag ska orka vara stark, ha energi, när jag ingen har?
Va-fan är livet till för?
Ständig ogenomlidlig plåga, oork, noll energi, bottendjup ravin av kaskadkräkningar.

Nej jag är inte bitter bara så trött på att nästan aldrig kunna sova en hel natt, på att aldrig känna mig pigg och alert, på att ångesten blommar gång efter annan (utan bra medicinbot), på att försöka vara människa, när jag aldrig nästan känner så.

Nej, jag ser inte fram mot morgondagen, önskar att jag helt enkelt slapp, att jag somnade in och sov som Törnrosa och sov i 100 år.
Då kanske världen vore en snällare plats att vistas i.

Kramen om!

2 kommentarer:

  1. Livet är verkligen orättvist...det kan jag hålla med om. En del X-män är rent ut sagt hemska. Tänk om dom kunde hjälpa till....ialla fall inte alltid hetsa när det gäller barnen. Alla skulle må bättre av att hjälpas åt. Du klarar det här....Styrkekramar

    SvaraRadera
  2. Trist att läsa att du känner det så nu, tycker att fk borde ta mer hänsyn till individen, ja x kan dom oavsett känns surt förstår det, allt har sina ner o upp gångar och just nu är det kanske lite extra tungt för dig, men se fram tänk på det som gör dig glad :) ta hand om dig vännen massa kramar

    SvaraRadera