fredag 4 april 2014

En tanke god som vilken annan....

Hur gör man för att få sina barn trygga som vuxna?
Jag har ju inte varit ett bra föredömme för mina barn i egentlig mening.
Jisses vad mina barn blev utsatt för i mitt icke-funktionella äktenskap.
Dom där sista åren i missär.
Då jag inte förstod hur illa det var.
Då jag förträngde allt.
T.o.m mina barn.

Det är hårt att så här efteråt inse vad jag utsatte dem för.
Att det tog så lång tid innan jag blev tillräckligt stark för att gå.
Alla åren med skrik och bråk och rädsla.
Alla åren av misshandel som jag förträngde.
De år som mina barn skulle uppleva som lustfyllt och ett sätt att upptäcka världen.
Vad förstörde inte jag då...
Som stannade kvar.

Men jag gick.
Jag blev tillräckligt stark.
Jag lämnade.
Å någonstans där visade jag dem att när måttet är rågat finns ingen återvändo.
Då går man.

Åren efter vi separerade var inte lätta.
Så många gånger jag grät för barnens fördomsfulla otillräckligheter mot mig.
Jag var det svarta fåret.
Jag hade lämnat deras far.
Det var så synd om honom.
Å jag fick så mycket skit, ni anar inte.
Jag bet ihop, jag grät, jag hade magont för jag visste aldrig vad som skulle komma ur barnens mun.
Jag blev sårad, tillintetgjord.
Jag var så ensam.





Men så hände något.
Det började så smått, en liten skillnad i deras sätt.
För att gå över till något djupare.
Den där kärleken vi alltid kände innan för varandra.
Den började komma tillbaka.
Å i det sköra förhållandet så började vi bygga på nytt.
Något starkare, något friskare, något bestående.

Å här sitter jag nu med mina underbart fantastiska härliga ungdomar.
Starka, kärleksfulla, trygga i sig själv och mot omvärlden.
Mina ungdomar, mina barn som jag älskar så högt att det knappt finns ord för att uttrycka den kärleken.
Mina barn som är det viktigaste i mitt liv.

Här står vi nu, nära varandra med en underbar kontakt.
Jag är alltid mamma till dem.
Alltid den som står stadigt bakom dem.
Alltid den auktoritära.
Men alltid den som lyssnar, hjälper, stöttar, öser ur mig kärlek.

Det kommer jag att göra i resten av mitt liv!

Kramen om!

2 kommentarer:

  1. Det är så vi är mammor:) jag gör likadant för mina pojkar...stöttar och finns alltid där för dom. Säger som dig...barnen är det bästa man har. Jättefina barn du har...jättelika sin fina mamma:) Trevlig helg o Kram

    SvaraRadera
  2. Jättefina de är - de dina! Vad skönt att ni hittat tillbaka till varandra igen och att de bättre förstår dig.
    För mig är det ofattbart. Jag växte upp i ett hem där det förekom mängder med misshandel, fysisk som psykisk och jag BAD min mamma att lämna pappa. Vi fyra syskon skulle aldrig tagit avstånd från vår mamma om hon gick. Jo, om hon hade lämnat oss kvar i helvetet. Men det var mamma och jag som fick ta emot smällarna - pappa lämnade mina syskon utanför. Och mamma lämnade aldrig honom. Och det har lämnat oss med ärr. Men - det är som det är och inget som nu idag kan göras ogjort. Jag väljer att inte låsa fast mig i den känslan. För nu är nu och då är då.

    Kramar till dig

    SvaraRadera