tisdag 23 september 2014

En livs levande vaken Millan...

...eller njae, särskilt vaken är jag nog inte än.
Jag tror faktiskt att det är sömntabletterna jag bara tar tre dagar i veckan som gör mig så svårväckt och trögstartad.
Känns som hela huvve e mosigt.
Inte en redig tanke där sådana häringa morgnar.

Rehab i dag då.
Första dagen den här veckan.
Tro hur lite jag orkar göra i dag då?
Det känns liksom väldigt meningslöst då jag bara sitter av tiden.
Det ger mig inget mer än ett trevligt fika med kollegorna.
Så det ger väl det sociala då förstås.
Men jag hade mått bra mycket bättre hemma.
Fått vakna när min kropp säger till.
Fått starta dagen sakta.
Fått vara...utan krav, press och måsten!
Men nu är ju inte fallet så.
Jag måste i väg dom här tre dagarna i veckan för det är bestämt så.
Så jag sitter av tiden där och önskar mig hem!

Efter hemkomsten så måste jag tvätta då det inte blev i går.
Ja, jag vet, jag är sjukt duktig på att skjuta upp det jag tänker göra.
I min värld finns det alltid en morgondag.
Å tur är väl det!

Midi jobbar hela dagen i dag.
Hon gick precis ut genom dörren.
Dom frågade i går och hon ville inte säga nej.
Å det är väl helt rätt när man är kapabel att jobba.
I morgon dock blir det inget jobb då hon reser norröver till anställningsintervjun hon har tid för.
Om hon nu får jobbet och det blir en flytt omgående så kommer den ömma modern att känna sig en aning förtvivlad.
Å som jag kommer att sakna henne.
Och det är liksom inte lika lätt att hälsa på då hon i sådana fall kommer att bo runt 13-15 mil norröver från mig.
Nej det blir inte så att jag kan cykla förbi på väg till byn och bara titta in en stund.
Men som jag skrev häromdagen, när ungdomarna är flygfärdiga så måste man släppa dom fri!



Ett  favoritfoto taget på Midi.
Fotograf Maxi.
Något i detta foto berör mig så.
Jag tycker att det är konstnärligt vackert!

Maxi älskar att fotografera och objektet blev oftast Midi.

Nej nu ska det här skrället försöka komma i gång på allvar.
Behöver sno till håret och klä mig inför rehab.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

4 kommentarer:

  1. Jag känner igen att må sådär...det gjorde jag när jag gått iväggen. Kroppen kraschade. Och jag minns det som det var igår...trots att det var 12 år sedan. Det där med att känna sig som i en bubbla o mosighets känsla. Visst är det tråkigt när ens barn flyttar lite längre bort från oss o hemmet. Men jag ska säg att jag är ändå nöjd att äldsta sonen bara bor 22 mil från oss:) Konstigt va? :) Nu har vi än så länge yngsta sonen i stan. Den känsla kom när båda sönerna var ett halvår i Kanada och Australien. Nu är jag nöjd när dom är så nära ändå:-)) Barnen är det bästa vi har. Det vet jag att du också tycker:) Hoppas du får en fin dag. Kram

    SvaraRadera
  2. Fin bild på henne :) Ja , här har ju även äldsta dottern flyttat till Helsingfors för att studera. Man kommer ju inte varje helg hem då..Första helgen i oktober är det tänkt o en vecka lite senare i oktober!
    Idag vattengympa så jag lagar lunch just nu..snart äta :)
    Ha en fin tisdag!

    Kram

    SvaraRadera
  3. Mycket vacker bild o hon är ju oxå vacker :) förstår dina känslor absolut ..hoppas ditt rehab går snabbt kramen

    SvaraRadera
  4. Jättefin fin bild på en fin dotter! Hoppas att denna dag gick någorlunda kvickt och att du redan är hemma och har det gott.

    Kram

    SvaraRadera