söndag 12 oktober 2014

En sån natt...

..jag har verkligen sovit som en stock i natt.
Riktigt ordentligt hårt och det känns i hela kroppen nu.
Min kropp är värkstinn.
Så blir jag alltid av hård, lång sömn för då rör jag mig minimalt under natten.
Jag ligger precis still i samma ställning som när jag somnade.
Nå inte ska jag väl klaga på en sån törnrosasömn, och det gör jag inte.
Kändes bara konstigt när jag vaknade och såg på klockan.
Wow nästan 11 timmars sömn på raken.

I går hade jag ånyo en lugn och soft dag.
Jag läste.
Hittade denna i min bokhylla;


Jag brukar inte klara av att läsa så himla bra nuförtiden men denna slukade jag.
Den var riktigt bra.
I korthet handlar den om hur tabubelagt det är för en blivande mamma att önska ett kön på barnen hon bär särskilt önskan om en flicka.
Och så handlar boken om sökandet efter att förstå sin egen mor.

Den var helt klart läsvärd.

När jag väntade mitt första barn så var jag fullkomligt lyrisk över graviditeten och att jag äntligen fick bära ett barn under mitt hjärta.
Vi hade ju genomgått en barnlöshetsutredning som var tuff, som tog på alla krafter vi hade, som tärde på relationen och gjorde mycket nattsvart.
Jag blev dock gravid spontant.
Det var en lättnad att det inte var fel på vare sig min x-make eller mig själv.

Nå lyckoendorfiner dansade reel i min kropp och givetvis funderade vi på vem det var som jag hade i min mage.
Vi var båda överens om att vi önskade oss en flicka först.
Min x-make var uppvuxen med en storebror och själv var jag enda tjejen i en skara av fyra.
Någonstans inom mig tror jag min önskan bottnade sig i att jag ville åstadkomma den mor och dotter relation jag aldrig själv fått uppleva.
Månaderna gick och jag kan inte påstå att jag visste vem som låg inom mig.
Vi drömde oss bort när vi låg och såg på hur magen rörde sig.
Och för att vara på den säkra sidan så hade vi givetvis ett pojknamn med.
Kläderna vi köpte var väldigt neutrala för vem vet...

Nå vårt barn föddes och det var en flicka.
Hon var så hänförande ljuvlig.
Det blev en förälskelse på studs.
Både jag och min x-make föll som en fura.

Under graviditet nummer två så kände jag samma önskan men kanske av en annan orsak.
Då tänkte jag på vad som blev bäst för Maxi då det blev ganska så tajt mellan barnen.
Jag fick för mig att hon skulle ha mer glädje av en lillasyster och på något vis så tyckte jag att jag passade som tjejmamma.
Min x-make höll med.
Vi hade inga särskilda diskussioner om detta.
Så föddes vår andra dotter.
Hon var lika efterlängtad och lika ljuvlig som sin storasyster.
Storasyster var överlycklig för sin nyfödda lillasyster.

Det tog inte många månader då jag började lägga märke till deras samspel.
Jag la ner Midi på lammullsfällen på golvet och vips var Maxi där och liksom lekte in sig, sida vid sida med sin syster.
Det var underbart för mig att iaktta.
Jag behövde aldrig vara rädd för att hon skulle ge tjuvnyp eller liknande, hon var en ängel med sin lillasyster.

Efter mina två sessor så kände jag mig nöjd, jag ville inte ha fler barn.
Jag trodde min x-make kände samma sak men se det gjorde han inte.
Det visade sig att han drömde och önskade sig en son.
Helt naturligt förvisso.
Det tog en enorm bearbetning för att få mig inne på idén att skaffa ytterligare ett barn.
Men till slut så hade han övertygat mig och fått mig att längta efter en liten knodd igen.
Jag tog ut min hormonspiral och fick veta att det kunde ta upp till ett år att bli gravid men se det tog inte fullt tre månader.

Så fick jag än en gång ynnesten att bära ett barn under mitt hjärta.
Av någon anledning så tänkte jag att ja, en flicka till blir bra.
Men nej, så blev det ju inte.
När barnet föddes en strålande varm Augustidag så var det så himla självklart när dom la honom på min mage.
Jag tittade in i hans urgamla visa ögon och kände i hela kroppen, djupt ner i själen att det är ju han jag alltid längtat efter.
Det är ju han som ska fullborda vår familj!

Å ni må tro att hans bägge storasystrar var stolta då dom fick komma och hälsa på sin lillebror.
Å x-maken pös även han av stolthet och själv bara älskade jag till vanvett.
Lyckan var total!

Nå det var länge sedan.
Nu är mina barn stora, två är vuxna och har lämnat boet och så har jag min härliga Mini boende hos mig.
Han förgyller mitt liv liksom flickorna.
Å jag har lyckats att skapa en genuin, fin, kärleksfull mor-o-dotter relation med bägge mina flickor men jag har precis lika fin relation med min son.

Jag har gjort precis det jag föresatte mig när barnen var små, jag har byggt upp en härlig och kärleksfull relation med var och en av dem.
Det som smärtar, nu när jag vet hur bra och fint det kan vara, är att min egen mor aldrig försökte jobba för det, att hon uteslöt alla sin barn i stället för att bygga en trygg och solid relation med oss.
Vad mycket hon går miste om, men det är självvalt, hon valde sin väg helt på egen hand.
Jag kan inte ens egentligen tycka synd om henne.

Se där var det lite Söndagstankar!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



1 kommentar:

  1. Fina söndagstankar! Och visst är det dina mammas förlust - helt och hållet. Hon verkar vara en bitter, ensam kvinna.. Hennes val. Och inget du skall behöva orka synd om henne för. Men du verkar vara en helt annan typ av mamma! :))) Hoppas din kväll var fin!

    Kram

    SvaraRadera