söndag 25 januari 2015

Sjuk på fler sätt en ett...

Ibland undrar jag om det växer en tumör i min skalle.
Det känns så konstigt därinne emellanåt som någonting är på väg att sprängas.
Nu är det väl tur att jag inte är hypokondriker för då skulle jag kunna ha alla tänkbara fel som man bara kan komma på med tanke på hur illa kroppen och skallen beter sig.

I dag har jag varit mer än konstig.
Inte bara det att det känns jättekonstigt inne i skallen, hela psyket tycks rasa ihop.




Jag har smågråtit mer eller mindre i två dagar nu.
Jag vet att jag inte skrivit det men det är liksom så konstigt och inte likt mig.
Jag gråter nästan aldrig.
Å då menar jag riktigt gråter, låter det bara släppa till och fulgråter sådär hysteriskt som jag kunde göra innan allt det här med utbrändhet, psykiskt illa mående satte in med all kraft.
Innan alla jävla tabletter och allt annat startade upp.
Jag har alltid varit en känslomänniska som haft lätt till tårar men de sista 8-10 åren har det liksom bara knäppt till.
Jag har velat gråta, börjat gråta men så har det bara stannat upp och inte runnit en tår överhuvudtaget.

Det hände något i Fredags som fullkomligt måste ha lakat ur mig.
Jag vill inte gå in på vad, det spelar egentligen ingen roll men efter det så har det funnits en konstig känsla i kroppen, en gråtmildhet som smugit sig in och inte velat ge sig av.
I dag har jag exempelvis sett på alla avsnitt av "Stjärnorna på slottet".
Jag ser sällan serier eftersom jag aldrig kommer ihåg vilken dag visas på.
Nu i dag hittade jag åt det på mitt kära programbibliotek.
Så jag har tittat på alla avsnitt och gråtit floder oavsett om historierna som berättades var sorgliga eller glada.
Tårarna har bara sprutat på mig.
Likadant i går och då var det oxå något som inte var något speciellt jag tittade på.
Det nästan räckte att jag satt i köket och hörde tv;n så skvalade tårarna.

Jag vet egentligen inte vart denna lust för tårar kommit från.
Eller så orkar jag inte gå in på varför.
För många varför gör så jävla onda att ta itu med och ibland är det mer än jag klarar av i ensamhet.

Nå jag fortsätter väl gråta då, någon gång måste det väl ta ett slut.
Förhoppningsvis lagom till mammografin i morgon bitti.
Eller så gör det så ont att jag fortsätter gråta, vem vet?

Sov gott alla fina!

Kramen om!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar