torsdag 12 februari 2015

Har en sån där kväll...





Då ångesten nästan tar ihjäl mig!
Nej det är inte roligt.
Å fullt förståeligt då jag varit och pratat med kuratorn.
I dag pratade vi om min äldsta bror.
Han som aldrig gillade mig och som vid varje tänkbart tillfälle försökte kväva/döda mig.
Han som väste i mitt öra att skvallrar du för mamma och pappa kommer jag att döda dig.
Och jag i min lilla ålder trodde på honom, jag trodde verkligen att han skulle döda mig så jag vågade aldrig berätta för en endaste vuxen, allra minst min mor och far.
Den där terrorn varade tills mina föräldrar skiljde sig.
Då när det var den där betänketiden så var jag 9.

Vi har alltså någorlunda betat oss genom ålder 5-9.
Och min kurator sa till mig att en "normal" person hade fastnat i missbruk, droger, alkohol, prostitution, brottslighet, ännu sämre psykiskt mående än det jag har.
Å här sitter du nu Millan och du sitter inte i alla dessa fällor, visst du mår så in i helsike dåligt men du har ändå lyckats undkomma mer elände än du kunde ha suttit i.
Tja vad ska man säg?
Jag är bäst liksom, not!
Jag vill inte gå i mina skor i dag.
Å det blir bara värre ju fler gånger jag pratar.
Jag vet att det kommer en dag då det lättar men det känns som det är långt fram, så långt som jag inte kan se idag.
Just nu handlar det mer om att bara härda ut.
Jag mår illa, men vill inte kräkas, jag hoppas att jag slipper det ikväll men jag är inte säker.

Ibland är det kanske inte konstigt att jag önskar att jag fick sova i 100 år.
Inte som Törnrosa som blev väckt av sin prins.
Något sådant lockar mig inte, jag tror inte på sagor med lyckliga slut.
Men att bara få sova tills världen är en finare och bättre plats att vakna upp till.
Där vill jag vara.
Fullkomligt fridfull, utan stress och press, utan tärande ångest, utan alla tabletter jag är tvungen att stoppa i mig, utan allt som är/känns outhärdligt att genomleva.
Där skulle jag vilja vakna upp...

Önska och drömma kan man ju alltid göra.
Bara synd att det aldrig blir verklighet.

I eftermiddag lyckades jag få reda på hur det stod till i avräkningen gällande bostadsbidrag för 2013.
Plus, minus, noll.
Jag hade fått rätt bidrag då.
Skönt att inte behöva betala tillbaka men lite surt att inte få något tillbaka.
Det hade jag behövt, men nästa år så får jag tillbaka flera tusenlappar.
Får se fram mot det!

Sussa sött alla fina!

Kramen om!

Ps. Har bakat ikväll för att försöka lindra min ångest, för att på något vis inte falla så långt ner. Det blev en strövarkaka med tvist i långpanna och så har jag gjort ordning kakdeg till schackrutor. Satt ihop dem och nu får de vila under natten i kylskåpet.
Försvann ångesten, nej på intet sätt, tyvärr!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar