söndag 9 augusti 2015

Fotspår i sanden...





Nu kommer ett inlägg som är långt, inte vad jag vanligen skriver.
Det handlar om fotspår, avtryck i livet....

Sitter och funderar över hur människor ger avtryck.
Alla dessa jag möter/har mött genom min livstid.
Vissa är fullkomligt glasklara, deras bild kommer aldrig att suddas ut.
Andra är mer diffus, inte riktigt klar så jag kan se dem.

Jag minns M i min klass i fyran.
Vi blev bästisar och riktiga sådana i skolan, nästan aldrig på fritiden.
Jag minns hur vi kom på att vi skulle skriva med stora bokstäver, vilket vi gjorde under ett års tid.
Men det var bara hon och jag som fick göra det, resten av klassen fick skriva som vanligt.
Vi hade mängder av blå ögonskugga på oss, jag hade mina supersnygga vinröda högklackade stövlar, hon sin scarf, vilken varierade i färg från dag till dag.
Tänk jag vet inte vad hon gör idag men minns henne med glädje det år vi hade tillsammans som bästisar.

När vi flyttade, efter mamma och pappas skilsmässa så minns jag H och L.
En helt ny värld öppnade sig för mig med nytt boende och nya vänner.
H och L blev mina bästisar.
Ibland fungerade vi på tre och lika ofta inte.
Men dom gjorde bägge två ett starkt avtryck på mig.
Jag är än idag vän med dem

Vi går några år till.
En man, för det har varit en del män som gjort avtryck i mitt liv.
Han var så snygg, blond med en härlig synthlugg.
Han spelade trummor och han klarade av att cykla med mig på pakethållaren.
Det var nära, nära att jag gav honom min oskuld men helt plötsligt kändes det inte rätt.
Jag avstod, bet ihop, grät när han lämnade mig.
Stora tårar föll från min kind trots att det var mitt val.





Ett annat år.
En scen, en musikgrupp på scenen.
Jag i publiken och jobbandes.
Jobbade frivilligt och denna konsert ville jag inte missa.
Han sångaren, var bara så läcker, med sin tuppkam och sitt obstinata sätt.
Å så jag då, lika obstinat som han fast han tyckte alltid att jag var den som var värst.
Å vad som hände i min etta, det har för alltid etsat sig fast  i min hjärna och i mitt hjärta.
Han var en dröm som blev sann.

Så dök han upp.
Han som förändrade mitt liv så otroligt mycket.
Han var hård, han var svår.
En sån där flickdröm man bara ville klara av att erövra.
Bara jag kan få honom hel.
Givetvis fanns inget sådant.
Inte kunde jag göra honom hel.
Det enda jag gjorde var att söndra mig själv i tusentals bitar.
Så många bitar att det aldrig fanns en möjlighet att lappa ihop dem.
Men intryck gjorde han som aldrig någonsin försvunnit.

Så lärde jag känna en rent ut sagt halvgalen kvinna.
Hon var bulimiker men det tog ett bra tag innan jag förstod det.
Vi hade så himla roligt tillsammans.
Vi var sanslöst galna.
Vi gjorde så otroligt många tokigheter tillsammans.
Men det fanns alltid en annan sida, en mörk sådan.
Hennes sjukdom.
Och det var inte alltid lätt men självklart gjorde hon ett starkt avtryck i mitt liv.





Å så dök hon upp, Beda, någonstans samtidigt som min x-make.
Gudars så roligt vi hade, hon och jag.
Vi skapade Bedorna och Bedaspråket.
Och ofta gick vi iväg för att posta ett vykort och under tiden kunde allt möjligt hända.
Henne har jag god kontakt med fortfarande.
Vi har lika roligt idag när vi ses trots att vi skrapat bort det mest tokiga vi tidigare gjorde.

Samtidigt med Beda träffade jag min x-make.
Det var inte så att han tog mig med storm.
Han lyckades nästla in sig i mitt liv, på något sätt obemärkt.
Och helt plötsligt fanns han alltid där.
Dessa 18.5 år jag gjorde med honom har definitivt gjort avtryck både på gott och ont.
Ur relationen fick jag mina tre underbara barn.
Jag kan inte tänka ett liv utan dem.
Med relationen fick jag den mindre bra sidan oxå.
Alla dessa år jag kunde varit utan har gjort ett alldeles för starkt avtryck i mig.

Min pappa borde finnas med lika lite som min mamma inte borde det.
De bägge har gjort var sitt val om huruvida de ska finnas i mitt liv.
Min fina pappa gjorde valet att lära känna mig igen i 20 års åldern ( efter skilsmässan fanns ingen normal kontakt pga mammas hjärntvätt av mig-att min pappa var en värdelös djävel som bara gjort henne och oss barn ont) och han finns fortfarande kvar, mer närvarande än någonsin.
Min mamma valde att inte finnas och så har hon gjort i större delen av mitt liv.
Även sånt ger fotspår.
När någon väljer att inte finnas.
När ens egen mamma gör ett sånt val.





Mina barn har definitivt gjort ett stort avtryck i mitt liv.
Utan dem vore jag intet.
Var och en av dem har bidragit till den jag utvecklats att bli idag.
Var och en av dem har en särskild plats i mitt hjärta.
Var och en av dem har lämnat avtryck och fotspår som aldrig någonsin kan försvinna.
För jag älskar dem så otroligt mycket.
Härifrån till evigheten och tillbaka igen.

Om vi då kommer till nutid så finns det fortfarande människor som gör/har gjort avtryck i mitt liv.
Som vanligt på gott och ont.
De som är av ont torde försvinna och de som är av gott låter jag stanna kvar.

Det är inte så att jag riktigt vet i dagsläget vad som kommer att hända och ske i framtiden men jag är helt säker på att fler människor kommer att göra avtryck i mitt liv.


Ha en skön avslutning på veckan alla fina!

Kramen om!

3 kommentarer:

  1. Det var ett långt inlägg som du sa. Ett bra inlägg som verkligen stämmer in. Man träffar på folk i livet som gör intryck på en på ett eller annat sätt:) Men dom finaste intrycken eller vad man ska kalla det...det är barnen. När dom kom till världen..eller hur söta du? Kramen till dej

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt, barnen har gjort starkast avtryck.

      Radera
  2. Visst lämnar alla vi möter i livet avtryck, en del finare och ljusare än andra.
    Spår av fötter i sanden är verkligt somriga bilder!

    SvaraRadera