söndag 27 september 2015

Söndag=vilodagen...




...och med vila menar jag minsta möjliga arbetsinsats.
En sån här dag räcker det med att dricka kaffe, lösa korsord, bläddra i någon tidning eller bok eller se på film.
Jag tror att man behöver fullkomliga vilodagar då man bara gör det som känns bäst för sig själv så man får sig sin själsliga rekreation.
Vi lever ju de allra flesta i ett ganska så hetsigt klimat med bördor av för tungt arbete, för få i personalstyrkan, lån för allehanda lyxprylar som ses som ett måste att ha, barn som har femtioelva aktiviteter och som behöver skjuts, gym för att hålla sig fit i kroppen, vattengympa, meditation, väninneluncher, after work  och en hel del annat.
När vardagen är så tät så behövs verkligen vilodagar för att hämta kraft så man orkar kuta vidare.
Och vi är tyvärr alldeles för dåliga på att ta hand om oss själva,särskilt vi kvinnor.

Nuförtiden så lever jag inte i ett stressigt och hektiskt liv.
Har jag två möten under en vecka så är det mer än tillräckligt för mig.
Men en gång i tiden, innan jag "gick under" så levde jag väldigt hektiskt med arbete som var skrymmande slitigt och tungt och ett äktenskap som höll på att haverera.
Förutom det så hade jag givetvis mina barn som var mindre då och krävde helt annat från mig, jag hade hemarbetet och hundra bollar i luften samtidigt.
Så arbetade jag bara obekväm arbetstid för att Mini skulle slippa gå på dagis.

Nå jag kraschade ihop fullkomligt Hösten 2007 och fick diagnosen utmattningsdepression.
Jag byggde ett bo i sängen som jag sällan eller aldrig lämnade under en lång tid.
Jag började bli serverad mat i sängen för att jag alls skulle äta.
Jag orkade inte ta mig för någonting, allt var värre än att bestiga Mount Everest.
Jag tyckte att närhet var jättejobbigt, t.o.m mina egna barns försök till kramar försökte jag knuffa undan.
Jag orkade inte med alla känslor invärtes.
Å jag hade tyvärr inte mycket till stöttning av min då äkta make.
Han klarade inte av mig då jag var så dålig.
Det var nämligen så att jag under hela vårt äktenskap varit den som stöttat honom.
Och han klarade inte av att ge det tillbaka till mig.

Nå hur som helst så skiljde vi oss mitt under min utmattningsdepression.
Jag blev ensamstående och hade barnen varannan vecka.
Jag fick aldrig möjligheten att läka mig innan försäkringskassan tvingade mig ut i jobb igen.
Å det gick ju inget vidare...
Jag klarade inte av stress och hets.
Jag orkade inte med vare sig kollegor eller vårdtagare fast jag inget visade.
Jag hade fullt upp med att orka ta hand om mina barn varannan vecka.
Efter några år stöp jag ånyo och hamnade i en mycket allvarlig och djup depression, uppblandad med kraftig ångest.
Och ur det verkar jag inte klara av att ta mig ur.

Som sagt,vi kvinnor är lite för bra på att ta på oss alldeles för mycket och för dålig att sätta oss själv i första rummet.
Därför är det så viktigt att i dagens samhälle finna sin själsliga rekreation så man inte sätter igång ett snöskred som slutar i en lavin.
När man väl har däckat är det svårt att komma tillbaka, det ska man tänka på.

Och nu blev jag förvånad för inte hade jag tänkt skriva ett sånt här inlägg men fingrarna och hjärnan levde ett eget liv.

Hoppas ni har en härligt själslig dag med massor av behövlig rekreation alla fina!

Kramenom!



3 kommentarer:

  1. Jag har också krachat som du. Orkade inte ta mig ur sängen. Jag blev också matad där jag låg. Men det är idag 10 år sedan. Jag kom tillbaka sakta men säkert. Utmattning och gå i väggen är inget man rekommenderar andra. Det är så hemskt när man inte orkar med sin egen kropp. Jag tycker du är en fantastisk person och mamma. Mår säkert bättre nu än då....utan ditt ex. Att ha så oförstående män vid ens sida är inget att ha. Då klarar man sig nog bättre själv. Ha en fin söndag söta du. Kram

    SvaraRadera
  2. Hej du Millan - du kommer att bli bättre. Aldrig mer som förr - men en helt annan typ av bättre! För visst är det som du skriver - att vi är så otroligt dåliga på att egentligen ta hand om oss själva. För att vi tror en massa saker, för att vi eftersträvar det som egentligen inte är eftersträvansvärt.. Jag, som har följt dig ett antal år nu, kan se att du mår bättre - aldrig mer som förr, utan ett nytt "bättre". Även om vägen är lång..

    Kramar

    SvaraRadera
  3. God morgon ...ja i bland behöver man kanske ta upp sånt som ligger o pyr och det gjorde du rätt i ...känns kanske lite bättre efteråt. hoppas du fått sömn i natt & får en skön o lugn måndag stor kram

    SvaraRadera