måndag 26 oktober 2015

Buskaget jag är så livrädd för...





Det ser inte särskilt farligt ut va?
En vacker höstbild med utblommade rosenbuskar.
Men ska jag vara ärlig så är jag livrädd för detta rosenbuskage.
Jag kan ha berättat det i något inlägg för länge sedan men det minns jag inte nu.
Och egentligen är det ganska så genant, det jag tänker förtälja er men vadå, det får jag stå ut med.

Tänk nu en ca 10 år yngre Millan, fortfarande gift och med alla boende hemma.
Det är full sommar.
Jag bestämmer med en vän att mötas upp på en krog inne i byn.
Det är en Onsdagskväll.
Jag har hemma druckit en eller två öl.
Det är som sagt sommar så jag har kortärmat och trekvartsbyxor (kommer inte på vad dom kan tänkas heta).
Jag tar min cykel och ska trampa in till byn.
Och när jag kommer till detta rosenbuskage så går hela livet helt plötsligt i slowmotion.
Jag vet verkligen inte vad som händer mer än att jag helt plötsligt ligger med ryggen i buskaget och med cykeln över mig.

Alltså, kan ni tänka er smärtan.
Rosenbuskar=törnen=aj-ont-vidrigt!

Jag tar fram mobilen som jag har i bröstfickan och ringer första bästa jag kommer på, Älskade E.
Hon svarar och jag väser plågat fram att jag har ramlat ner i ett rosenbuskage och tar mig inte härifrån, det gör så ont minsta lilla jag rör mig.
Jag kan verkligen inte röra mig, det gör så himla,förskräckligt ont.
Älskade E håller på att skratta ihjäl sig och piper fram mellan attackerna, varför ringer du till mig, jag kan ju inte hjälpa dig?
Älskade E bor alltså i Blekinge, jag i Norrland.
Du var den enda jag kunde komma på att ringa pustar jag fram mellan plågsamma andhämtingar.

Nå se då kommer en ung flicka, kan tänka mig att hon inte ärr äldre än 15 och frågar lite försynt om jag behöver hjälp?
Jo svarar jag, väldigt gärna.
Hon lyfter bort cykeln från mig och sen sträcker hon fram en hjälpande hand och efter lite möckel så är jag räddad och står på gångvägen.
Jag tackar givetvis allra hjärtligast för hennes fantastiska räddning och hon går vidare.
Jag avslutar samtalet med Älskade E, sätter mig på cykeln och trampar in till byn.

Sen går jag in på krogen och träffar min vän.
Hen tittar ordentligt på mig och frågar undrande vad i helsike jag gjort?
Jag fattar ingenting men hen förklarar att det rinner blod efter armarna och benen på mig.
Heh, det var ju otippat,eller?
Nå jag fick gå inpå toaletten och torka av mig allt blod och piffa till mig och sen var jag redo för kvällen men inte utan att jag först blev tvungen att förklara min händelserika cykeltur in till byn och krogen.

Efter det så har jag alltid varit gruvligt rädd för just detta rosenbuskage.
Jag har oerhörd respekt för det och jag håller mig nuförtiden alltid mitt i gången så att det inte kan hända fler gånger. 

Nu kanske ni gärna vill påpeka att en öl och en cykel inte hör ihop men ni får tänka på att jag var tio år yngre och inte lika vis som idag.

Ha en skön afton!

Kramen om!

6 kommentarer:

  1. Stackars dig! Du fick mig att dra på mungipan och minnas tillbaka när jag som barn försökte undvika mammas rosenbuskar.... Kan säga att jag vet hur det kan kännas att försöka ta sig över rosenbuskar =)
    Kram! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm egentligen mest genant och inte särskilt roligt med tanke på åldern men jag ville bjuda på lite galenskap!
      Kram

      Radera
  2. Aj aj aj. Kan tänka mig att det gjorde ont. Inget vidare ställe att trilla med cykeln i. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej Dessan, det var inte roligt,men så här efteråt är det roligare...
      Kram

      Radera
  3. Äsch ölen har ju inget med det att göra ;) detta får mig att tänka på en liknande situation när jag var tonåring tvi aj aj ja taggar är inget kul alls....ha en fin dag kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej Eva, taggar är inte särskilt roliga alls.
      Kram

      Radera