måndag 16 november 2015

Ett hus...




Nämen har hon lagt ut ett foto på ett hus kanske ni tänker?
Jo då det har jag men det är inte vilket hus som helst.
I det huset finns min första alldeles egna lägenhet, den jag flyttade in i som 16 åring.
Ni ser fönstret högst upp här på gaveln,det var mitt sovrumsfönster och så ser man lite av vardagsrumsfönstren från långsidan.
Min lägenhet var helt perfekt och alldeles lagom stor, 33 kvadrat.
Den rymde en sovalkov, ett kök, en hall, ett badrum med dusch och ett vardagsrum.
Det var som ett litet dockskåp.

4 månader innan kontraktet skrevs rymde jag hemifrån.
Min mamma hade som vanligt fått en psykbryt och misshandeln gick överstyr.
Det slutade med att jag låg i fosterställning på hallgolvet och mamma sparkade mig hejvilt med sina platåträskor.
Huva vilket illa minne det är, jag ryser i hela kroppen när jag tänker på det, minns skräcken jag kände över att mamma nog blivit totalt skvatt galen.
När hon äntligen var klar kröp jag in i mitt rum och stängde dörren.
Jag var så chockad.
Det var värsta gången som hon gav sig på mig, och jag bestämde mig för att det skulle vara den sista.
Jag grät nog tyst större delen av den natten.

Kommande morgon, när mamma åkt till sitt arbete så packade jag ihop en väska med kläder och annat jag behövde.
Både själen och kroppen var ordentligt blåslagen, hela kroppen ömmade av misshandeln men jag satte mig på cykeln och så trampade jag in till en väninna som hade egen lägenhet.
Vi gjorde en deal med hennes pappa, jag fick bo där om jag hjälpte min väninna att städa kontoret på hans företag.
Så gick dagarna och veckorna och inte ett ljud från min mamma.
Det var som att hon gav blanka f-n i att jag rymt hemifrån.
Inte en gång att hon sökte rätt på mig.
Det var en mycket konstig känsla.

Efter 4 månader så blev jag tvungen att ta mig hem för jag hade ett kontrakt på min lägenhet som min mamma var tvungen att skriva under då jag var minderårig.
Hon gjorde det utan att blinka men någon ursäkt fick jag aldrig.

Minns dagen jag flyttade hemifrån.
Det var en sån befrielse att äntligen slippa från den där hemska mamman som terroriserade vårt hem.
Så härligt att få bo i en lugn och harmonisk miljö.
Så underbart att slippa tassa på tå för man inte visste när explosionerna kom.
Så skönt...
Sen att jag egentligen var för ung för att flytta hemifrån,det är en helt annan historia.

Det var inte roligt att växa upp i mitt hem med min sk. mamma.
Tänk så hon terroriserade mig och mina bröder.
Jag som var äldst fick ta mest skit och jag försökte alltid skydda mina yngre bröder mot henne.
Hon skadade mig enormt och det var inkörsporten för mitt äktenskap, en av anledningarna till att jag inte protesterade när x-maken blev mer och mer våldsam är givetvis att det var vad jag var van vid hemifrån.
Det var bekant...
Usch så tokigt det kan bli och j-vlar så en mamma/förälder kan förstöra sina barn.

Nej nu får det vara slut med tungsinne och för er som tycker att det är jobbigt att läsa sånt här får hoppa över detta inlägg.

Ha en skön dag alla fina!

Kramen om!



8 kommentarer:

  1. Usch så fruktansvärt, vännen:(
    Klart man blir illa berörd av att läsa hur illa det kan vara...å man inser vilken bra barndom man själv haft! Orättvist fördelat såntdär! :(
    Förstår att huset du visar, betyder mycket för dig!
    Kram och jag önskar dig en bra Måndag!
    //Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag brukar tänka när någon förlorar sin mamma som dom har jättefin kontakt med, att ta min i stället som inte ens vill vara mamma.
      Nej det är inte rättvist alls!
      Kram

      Radera
  2. Visst är det ledsamt att läsa om det fruktansvärda du varit med om .... men så glädjande att du tagit dig nån annanstans och blivit en fin människa och mamma .... trots allt. Guldstjärnor till dig! /Mormor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag har blivit en bättre människa pga henne, så kan man säga faktiskt!
      Tack för din kommentar mormor!
      Kram

      Radera
  3. Ett tragiskt beskrivande av en alltför vanlig verklighet för många barn.
    Mår illa av att läsa hur illa behandlad du har blivit av din mamma. Såhär ska ingen förälder vara mot sina barn ... Hemmet ska ju stå för trygghet och stabilitet vilket du inte hade då det förekom både misshandel och kränkande handlingar. Inlägget berör verkligen... Tack för att du är så modig och delar med dig. Stor Kram ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din långa kommentar.
      Jo ett barn ska ha en trygg och harmonisk bas i hemmet med föräldrar som älskar dom och gör sitt bästa för att ge dom en trygg uppväxt.
      Jag hade tyvärr inte sån tur, men tja jag överlevde i alla fall.
      Men nog är jag sargad i själen av hennes terrorvälde.
      Kram

      Radera
  4. Fy faan...Tur att du var stark nog att ta dig i kragen och flytta. Jag flyttade oxå hemifrån då jag var 16. Det var min mamma som bad mig flytta då hon hade träffat en man som var alkoholist och inte snäll med oss barn. Även om jag klarade mig från en så grym misshandel som du fick genomlida så kändes rätt okej att få lugn och ro. En stor kram till dig och jag tycker att det är bra att du berättar och skriver av dig.
    Ha det gott.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din långa kommentar.
      Jo jag är glad att jag lyckades i tidig ålder ta mig ur hennes terrorvälde.
      Kram

      Radera