tisdag 9 februari 2016

Jaha, då sitter jag här...





...klockan är ännu inte så mycket.
Dagen har börjat i ett  lagom lugnt tempo, precis som jag gillar.
Jag tycker om att sitta uppe helt ensam och se hur dagen sakta vaknar till liv.
Sådan var jag inte förr om åren, morgonmänniska.

Nej jag var kvällsmänniska och var mest produktiv då.
Därav att jag en gång i tiden började jobba kväll i Hemtjänsten.
Dels slapp barnen dagis och fritids då jag var hemma på dagen och dels fungerade det för mig att jobba på kvällen.
Men det blev ju egentligen inte så bra i det långa loppet.
Jag blev ju tvungen att kliva upp tidigt varje morgon och skjutsa både x-maken och barnen till jobb respektive skola och så hade jag ju lillgrabben hemma.

Jag fixade och donade dagarna genom, fortsättningsvis var det jag som handlade och gjorde allt jag gjort då jag var hemma på heltid.
Jag lagade t.o.m alltid middagen innan jobbet så det blev enkelt för x-maken då han kom hem efter sitt, han behövde bara sätta på plattor, resten hade jag gjort.
Plus att jag jobbade och jobbet i sig var både tungt och krävande.

Jag brände mitt ljus i bägge ändarna.
Inte konstigt att jag till slut gick in i väggen.

Efter att jag gick in i väggen 2008 så förändrade jag mig sakteligen och övergick till att bli morgonmänniska.
När jag väl blev tvungen att gå ut i arbete igen (jag var inte redo men hade inget val), byttes min arbetsplats och jag hade helt nya arbetstider.
Jag började 07 på morgonen och under ett tag redan 06.30.
Då gick det minsann inte att nattsudda, för dagarna blev så kopiöst långa om jag var för trött.
Och trött var jag ofta då min sömn inte fungerade då heller.
Och eftersom jag jobbade som personlig assistent så hade jag konstiga arbetspass, i början 10 timmar på raken utan egen rast.
Ingen på jobbet visste att jag just börjat jobba efter en utbrändhet, jag hade blivit tillsagd att inte säga något, inte ens till nya chefen då det var högst troligt att jag i så fall inte skulle få jobbet.
Så jag höll tyst och kämpade ofta i motvind.

Efter två år blev det omorganisation inom handikapp och eftersom jag hade min ordinarie tjänst inom hemtjänsten blev jag tvungen att gå tillbaka till mitt tidigare arbete.
Nej, inte i den grupp jag tillhört när jag brände ut mig,  för min dåvarande chef förflyttade mig under min tjänstledighet (hon ville inte ha mig kvar i gruppen och använde sig av en mycket illa anledning till att förflytta mig) utan en helt ny grupp.
När jag kom tillbaka till hemtjänsten så hade allting förändrats.
Inget var sig riktigt likt sen jag sist jobbade inom branschen.
Det var datapenna som registrerade allt vi gjorde hos pensionärerna, tom hur länge vi var inne hos dom.
Det var ett schema som datorn slumpade ut som var hiskeligt att följa.
Allt var räknat i minuter.
Man sprang omkring som en skållad råtta dagarna i ända med andan i halsen och kände sig hela tiden värdelös för att man inte gjorde ett tillräckligt bra jobb.
Å så hade vi en chef som tyvärr inte var en bra chef.
Hon tänkte allt i budget och brydde inte sig om att vi i personalen gick på knäna.
Vi jobbade ofta på en man kort men någon vikarie togs sällan in så dens jobb fick vi utdelat på vårt eget dignande schema.
Nej fy och usch så vidrigt, stressigt det var.
Jag som hade 75% fick alltid jobba då det var som mest hetsigt, morgon, förmiddag och kväll.

Jag höll 1 år och 3 månader sen kraschade jag ordentligt igen!

Efter det har jag aldrig varit mig lik.
Det här året 2013/2014 blev jag uttvingad på arbetslivsinriktad rehabilitering, allt lät så himla vackert men pyttsan, inte var jag  redo då heller.
Jag höll i nästan 11 månader och sen kom den berömda kraschen igen.
Det två sista har jag varit djupt deprimerad oxå och så har ångesten ökat lavinartat förutom min grava sömnstörning.
Inte konstigt att det blir såhär när man inte blir lyssnad på.
När regelverket säger si i stället för så...

Nu känns det som att jag aldrig kommer i fas för att jobba igen.
Så långt har dessa krascher lett mig.
En gång i tiden räknades jag oxå som suicidal.
Men det står inte längre i mitt läkarintyg.

Nå det här har varit en resa i sig och inget jag önskar min värsta fiende att gå genom.
Men jag lever, jag andas, jag är...fortfarande!

Nu ska jag klä mig för en tur till affären.

Ha en go dag alla fina!

Kramen om!









14 kommentarer:

  1. Jag är också en morgonmänniska. Har även jobbat med stressande jobb. Började ju sen jobba i ladugården, men händerna orkade inte med. Det var ju inget stressande , korna är så lugna :) Men det gick ju inte i längden heller. Så nu är jag på tidsbunden invalidpension tillsvidare..sen får vi se i augusti då jag ska till reumatologen
    Ha en så bra dag du kan!
    Kram på dej

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att du fick tidsbunden invalidpension men hoppas att det kan övergå till permanent sådan framöver.
      Kram

      Radera
  2. Gott med semla tillsammans med dotter! :)
    Vad fint du ändå beskriver det helvete du gått igenom, jag får gråten i halsen när jag läser. Det är så förbaskat fel alltihopa!! Jag förstår inte hur det kunde bli så här i arbetslivet. Du blir ju uppenbarligen inte bättre...så var det för mig också...tills jag ramlade ihop i en hög på golvet och utvecklade svår panikångest :( nu är jag sjukpensionär sen 2012 och har aldrig mått så bra som nu. Ingen som ifrågasätter och kräver en massa konstiga saker. Jag tycker arbetslivet i Sverige verkar ha gått väldigt väldigt snett, åtminstone de arbeten som de flesta kvinnor är i, som du och jag. Det jobb du gjorde är bland det mest hedervärda man kan göra tycker jag, men vad får du och andra för tack för det?! Jag sitter här och blir förbenad...får sansa mig lite....*andas*....fint fönster! Ha en skön kväll. Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du det är tragiskt hur arbetslivet utvecklats här i vårt land och hur många som dignar under bördan av sitt arbete.

      Du skriver att jag beskriver mitt helvete på ett fint sätt.
      Jag har nog en förmåga att gå utanför mig själv när jag skriver om jobbiga saker, det blir liksom inte så känslomässigt för då skulle jag nog inte orka skriva ett ord.
      Har upptäckt att detta är det sätt jag skyddar mig själv på.

      Vad skönt att du fick bli sjukpensionär, det är vad jag oxå strävar efter men jag har fortfarande en del utredningar och sån skit innan jag är där.

      Varm kram och tack för din långa, fina och omtänksamma kommentar!

      Radera
  3. Även jag är morgon människa men jag blir en människa efter jag har fått i mig mitt kaffe =) de här med att gå in i väggen kan verkligen ta hårt på människor idag vet vissa som anses att det är väl ingenting.. Men jag har sett allt för många som har gjort det och jag vet hur det har mått och tappat hoppet om mycket.. vissa kommer tillbaka och vissa inte.. tror att det är ganska vanligt idag och fler blir öppen om det och våga berätta...

    Men de viktigaste är ju att hitta en balans i livet och det är ju inte de enklaste alltid..

    Jag har inte gått in i väggen men har svårt att anpassa mig i livet efter de satte sjukpension på mig då jag inte har varit redo ännu att sluta jobba.. men jag hoppas att jag kommer att hitta någon sorts balans och ett accepterande över min situation.

    Jag tycker du är stark som skriver hur du mår och de du går igenom.. ärliga människor uppskattar jag enormt..

    Kramar om <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag behöver oxå mitt morgonkaffe för att riktigt vakna till (även om jag konstant är trött).

      Jag tror att det kanske kan hjälpa andra som läser vad jag skriver, även om jag själv tycker att jag gör det på ett ganska så lättsamt sätt, då jag väljer att inte skriva det på ett rent känslomässigt
      sätt.
      Just att känna att man inte är ensam, att andra har liknande erfarenheter.
      Det tror jag kan stärka människor.
      Det är ju sant att det inte pratas så ofta om detta att gå in i väggen, drabbas av utmattningsdepression eller annan psykisk åkomma.
      Det är ju inte så fint, man anses vara en belastning och få människor som inte suttit i den sitsen kan sätta sig in i hur det är, hellre verkar dom sätta sig på de som redan kravlar i dyn.

      Ja du balans i livet behöver man, jag strävar efter att hitta min men lyckas inte alltid så bra.

      Ha en skön kväll och sov så gott!

      Varm Kram

      Radera
  4. Att bara vara... tänk att det ska vara så svårt. Jag har haft en skitdag idag och jag längtar verkligen tills jag kan bara vara... Jag får dåligt samvete fortfarande om jag inte presterar. Speciellt om jag får kommentarer av andra när jag berättar om mina dagar. En sa: Jamen lite trött är väl alla då och då? En annan sa: Det har varit lite mycket för mig med på jobbet på sistone, man kan ju bli deppig för mindre. Pust... Nä nu ska jag banne mig hoppa i säng. Det kanske är dags för mig med att bli en morgonmänniska. Det kanske är det jag är egentligen, men jag har hållt på och slarvat med att gå i säng så länge så det har satt spår... Kram och godnatt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tråkigt att du haft en sån dag.

      Förstår att du blir ledsen när du får kommentarer där människor inte visar förståelse.
      En av anledningarna till varför jag inte skriver ex på bloggen exakt hur jag mår, jag vill inte ha de där klämkäcka eller sårande kommentarerna.
      Likaså gör jag när någon frågar hur jag mår IRL, då säger jag oftast; som vanligt.
      Och då brukar folk inte fortsätta, dom vet inte riktigt hur dom ska tolka mitt svar..

      Rörande kvälls alt morgonmänniska måste jag hålla mig till ganska så strikta rutiner kvällstid då jag har så problem med sömnen.
      Börjar jag slarva så slutar det med att jag inte sover alls...

      Hoppas denna dag blir en bättre dag för dig!

      Varm Kram

      Radera
  5. Svar
    1. Jo det är inte lätt.
      Tack för din kommentar!
      Kram

      Radera
  6. Man måste vara frisk för att få vara sjuk. Det är liksom lika med krångel, tjafs och ångest för vad man måste gå igenom för att få sjukersättning (sjukpensionär) Jag fick kämpa länge och väl innan jag fick sjukersättning. Tack för att du delar med dig av dina upplevelser! Som säger så mycket om dagens arbetssituation för så många människor. Och sen den där rädslan, oron, kraven, frustrationen och omgivningens oförstånd...som man ska behöva gå igenom också när man redan ligger... Stor kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver så klokt, håller med om varenda ord i din kommentar.
      Man måste vara frisk för att vara sjuk har jag alltid sagt oxå.
      Och allt krångel man möter för att inte tala om oförstånd.
      Det om något tar knäcken på en.

      Varm Kram fina du!

      Radera
  7. Jag har också alltid sagt det...och det är sant. Det är inte lätt att vara sjuk...Sen blir det bara svårare o svårare rent ekonomiskt när man är sjuk. Kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Än så länge klarar jag mig någorlunda rent ekonomiskt ( men man lever knappast något rikemansliv direkt) men man vet ju aldrig hur det blir längre fram.

      Radera