tisdag 23 februari 2016

Min sjukdomshistoria...




Pst. Blir ett lite långt inlägg.

I går så hade jag läkarbesök på Psykiatrin.
Lättast för mig är att gå genom sjukhuset.
Man åker hiss högt upp och sen går jag genom två långa kulvertar för att ta en hiss igen.
Å så är man på markplan men högt ovanför huvudentrén till sjukhuset.
Där går man över gårdsplanen och så vips så ser man den rosa byggnaden.

Läkarbesöket i sig var bra.
Men jag hade ju fortfarande feldoserat min medicin.
Denna gång hade jag tagit för mycket av den nya medicinen alldeles för snabbt.
Tydligen kan jag inte vanlig mattematik.
Nu behöver jag i alla fall inte höja den mer utan bara fortsätta trappa ner den gamla.
Vi pratade om tiden som varit sen vi sågs senast.
Det både bubblade ur mig och samtidigt hade jag stillestånd i hjärnan då jag ex inte kom ihåg vad vi pratade om och inte kom ihåg namn som jag borde minnas.
Men jag är ju sån så det var väl bra att hon fick se det.

Jag blev bara sjukskriven en månad.
Tycker att det är stressande men hon ville träffa mig om en månad så det är väl därför antar jag.

Någon har undrat vad jag har för problematik, varför jag går sjukskriven?
Nå jag har en utmattningsdepression i grunden (2007) som jag aldrig fick bli frisk från innan jag tvingades att gå tillbaka till arbete.
I början jobbade jag som personlig assistent med långa arbetsdagar men med många lediga dagar mellan passen.
Det gick någorlunda bra.
Jag hade viss tid att återhämta mig även om jag fortfarande sov illa var konstant trött och helt slut på.
Sen blev det omstrukturering inom handikapp och eftersom jag hade min ordinarie tjänst inom hemtjänsten blev jag tvungen att återgå dit.

Inom hemtjänsten hade allt förändrats.
Dels hade jag hamnat i en helt ny grupp (efter en omstrukturering där min förra chef passade på att göra sig av med mig).
Jag jobbade 75%, dag och kväll samt varannan helg.
Vi jobbade lika många dagar som en som hade 100% men kortare pass och alltid då det var som mest stressigt.
Och så var det en dator som slumpade ut våra scheman två gånger om dagen.
Man visste inte vart och vem man skulle gå till innan man började arbeta.
Förutom det hade vi sk Poolpass som innebar att vi fick jobba på andra arbetsplatser där någon var sjuk.
Det kunde vara i en annan helt okänd hemtjänstgrupp eller på hus, man visste aldrig vart man kunde hamna.

Jag höll 1 år och 3 månader sen kraschade jag rejält igen.
Blev sjukskriven ( Mars 2012) via kommunens företagshälsovård.
Fick prova en hel radda mediciner på mycket kort tid men som inte fungerade.
Företagshälsovården fungerar ju så på min ort i alla fall,  att man ska ut i arbete så fort som möjligt.
Och varje gång (en gång i månaden) när jag skulle träffa läkaren så satt min chef och min handläggare på FK med.
Kan säga att det var ytterst obehagligt att behöva lämna ut mig så.
Jag gick där ungefär 8 månader sen bad jag på mina bara knän att jag skulle få komma upp till psyket för jag blev aldrig bättre utan bara sämre och sämre och sämre.
Jag planerade att ta mitt liv, det låter krasst men så illa var det.

Jag fick komma upp till psyket.
Fick träffa bra läkare.
Men började skära mig i handlederna då jag var så tom och känslokall.
Ville helt enkelt känna något även om det bara var smärta.
En kväll gick det för långt så jag hamnade på akuten och sen blev jag inlagd på psyket under några dagar.

Väl utskriven därifrån var jag mer slut än någonsin tidigare.
Under det närmsta halvåret räknades jag som suicidal.
Jag slutade dock att skära mig.
Jag blev fortsatt sjukskriven , gick och pratade med en sjuksköterska!!!
Denna sjuksköterska var inte så kunnig så jag ville byta.
Det tog mig ett helt år innan jag fick en ny samtalsterapeut.
December 2013 blev jag tvungen att påbörja en arbetslivsinriktad rehabilitering.
Efter ca 11 månader så kraschade jag igen, hade då gått på knä i månader och försökt, och försökt och försökt.
Men det gick inte.
Så 2014 i December blev jag på nytt sjukskriven, hade blivit utförsäkrad innan ( ni vet dom där 3 månaderna).
Så då började jag om på en ny kula igen.

I mitt läkarintyg står det mycket.
Bland annat att jag har trötthetssyndrom (ganska likt utmattningsdepression), svårbehandlad depression ( tror den till viss del är årstidsbunden), ångestattacker (ofta panikångestattacker som sätter sig rent fysiskt), kraftiga sömnstörningar, stresskänslig osv.
Det går alltså inte att arbeta för mig.
Dom där 11 månaderna på rehabiliteringen tog fullkomligt musten ur mig, jag orkade inte mycket annat än att gå dit och då hade jag 3 dagar i veckan 2 timmar per gång.
Jag kom inte upp så mycket mer i arbetstid, tror jag möjligen blev tvungen att gå upp till 9 timmar i veckan de sista månaderna.

Även om jag fortfarande är "sjuk" så får jag mer adekvat hjälp från psykiatrin, jämfört med företagshälsovården.
Jag går och pratar med en mycket kunnig kurator som har jobbat ca 20 år inom denna gebit.
Visst, jag känner mig ofta som en labbråtta när det gäller mediciner men läkarna måste ju prova och se om jag kan må bättre av nån medicin.

Å sen kan man ju givetvis fundera över hur min taskiga uppväxt i terror samt mitt otroligt destruktiva äktenskap har gjort för mig som människa...

Det är lite om min "sjukdomshistoria".

Kanske inte så intressant läsning men ja ni vet, fingrarna lever ibland sitt eget liv över tangentbordet.

Ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!









17 kommentarer:

  1. Vet inte riktigt var o hur jag ska börja kommentera ditt inlägg här? Men det jag kan säga att du varit med om en hel del i dittills. Jag förstår absolut att du känner dej som en labbråtta vad som gäller medicineringarna dina. Det är ju så idag...prova det här o prova den där...säger läkarna...inte konstigt man känner sig som en försökskanin. Jag tycker att det är bra att du ändå kom dej från ditt äktenskap, eftersom du mådde så dåligt med honom. Alla har full rätt att må bra. Sköt om dej fina vännen. Kraaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Dessan.
      Nej mitt liv har aldrig varit särskilt enkelt och är det något jag verkligen inte ångrar är att jag tog mig ur mitt äktenskap.
      Ingen skulle ha känt igen mig mot slutet, jag var en helt annan människa då, skygg, sluten, rädd osv.
      Å ja när det kommer till medicin är jag ju tvungen att prova annars säger FK att jag inte aktivt jobbar för att bli frisk, så jag får fortsätta att känna mig som en labbråtta.
      Varm Kram

      Radera
  2. Det här var ju ingen trevlig läsning... :-(
    Men oerhört starkt av dig att dela med dig, att öppet berätta allt.
    Jag tror på det här med att prata, prata, prata... och att få stöd av andra, kanske likasinnade, eller av människor som förstår/försöker förstå. Som stöttar dig.
    Fortsätt vara öppen, kämpa och skriv här hur du känner dig.
    Kramar om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sorry för den otrevliga läsningen men du frågade ju och jag svarade med ett inlägg som handlade om det.
      Sen skriver jag rent sakligt, jag lägger inte in känslor när jag beskriver något som är jobbigt för då skulle jag inte orka skriva en endaste rad.
      Och om det kan kanske hjälpa andra att förstå eller kääna igen sig så är det ju bra.
      Varm kram och tack för din kommentar.

      Radera
  3. ja du jag vet ju en del då jag följt dig, och hur vida saker från innan påverkar oss är olika och det är trist som i ditt fall, livet blir inte alltid som vi förväntar oss, jag tycker du har varit stark o har ork att dela med dig vännen :) jag har oxå en del i bagaget men har lyckats lägga det bakom mig ...jag tror på dig så ta hand om dig, tack för du delar med dig av det som är tungt för dig massor av kramar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill på sikt oxå lägga min dåtid bakom mig men jag är inte riktigt där än.
      Tack för din fina kommentar vännen.
      Kram, kram

      Radera
  4. 10 tips för att bevara läppstiftet på plats hela dagen tips inne på bloggen nu :)
    gilla gärna inlägget om du gillade det förståss för att jag ska veta att det uppskattas och kan göra fler sånna inlägg tack <3

    SvaraRadera
  5. Tack för att du delar med dig, jag har också undrat lite vad du har för problematik och jag kan säga att jag läste med sorg i hjärtat. Arg blir jag också för hur du blir behandlad. Att du känner dig som en labbråtta är inte alls konstigt. Reagerar också när du beskriver din arbetssituation, där tror jag mycket ligger. För sjutton gubbar, så där kan man ju inte ha det!!!!!! Inte konstigt att du blir sjuk och trött!! Det är ju helt normalt enligt mig. Du reagerar på något som är så fruktansvärt fel i arbetslivet. Vi måste ta itu med det här, vi kan inte fortsätta vara så....ja, jag vet inte vad, men det är ju rena snurren! Och det är såna som du, som redan har mycket i bagaget, som ramlar först. Det är inte rättvist och det är fruktansvärt! Jag blir så ARG och det är nog tur. Har varit där du är (fast egentligen kan jag inte säga så för vi har våra unika erfarenheter) men jag känner igen mig. Jag blev till slut sjukskriven tillsvidare (dvs sjukpensionär som det hette förr) men då hade jag bollats hit och dit och bara blivit sämre med panikångestattacker. Usch! Nu när jag får vara ifred mår jag jättebra, så bra har jag aldrig mått i hela mitt liv. Har också lite trassliga förhållanden bakom mig som har varit tufft att resa sig från men jag har lyckats och det gör du också, för du är redan stark! En stor varm kram till dig! Fortsätt du och skriv här så ska vi peppa dig! Man behöver stöd utifrån. <3

    SvaraRadera
  6. Oj säger jag bara, du nockade mig nästan med din oerhört starka kommentar,
    Ibland förstår jag inte själv vad jag skriver som berör.
    Men jag förstår att du förstår för du varit där jag är, kanske inte på samma sätt som jag men i närheten.
    Och hur ska man ta sig ur detta?
    Själv tror jag på sjukersättning så jag kan komma ur alla dessa medicinska krav så jag bara kan vara mig själv (äntligen).
    Men vet inte hur lång väg det är att gå innan jag når dit jag vill.
    Varm Kram och tack för din långa och fina, berörande kommentar.

    SvaraRadera
  7. Jag är så jäkla tacksam för att utskrivningen är borta nu, jag kommer själv inte vidare i min rehabilitering, det är tufft att komma tillbaka efter flera sjukskrivningar i samma sjukdom...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är oxå glad över att bortre gränsen försvunnit.
      Men man har ju stress och press på sig ändå.
      Till våren lär f-kassan höra av sig till mig för en eventuell rehabilitering eller en försäkringsmedicinsk utredning.
      Jag hoppas på det sista.
      Kram

      Radera

  8. Önskar att det fanns ett nummer, precis som 112 men där det finns en samlad kompetens med att bemöta människor i olika sorters psykisk ohälsa. Tänker på alla som mår dåligt och kanske inte riktigt tar det på allvar samtidigt som de går alldeles för länge med sin ohälsa tills det brister. Det är så lätt att lägga all skuld på sig själv fast det många gånger handlar om en ohälsosam arbetsmiljö. Den känslomässiga berg- och dalbanan man kan gå igenom som är fylld av skam, ilska och sorg, det som sker i tystnad hos individer kan vara det mest smärtsamma... Jag tror att fler berättelser om hur det kan vara, se ut, kännas skulle vara till hjälp för många i läkandet.
    Jag hoppas att din nuvarande läkare och FK vet att tillfrisknande innebär framsteg och bakslag - om och om och om igen. Även om man blivit marginellt bättre kan inte en läkare se det som en grund att gå tillbaka till arbete... för det är som att skicka ut en elefant på mycket tunn is och räkna med att det ska hålla. Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt i det du skriver.
      Tror att mörkertalet är stort när det kommer till människor som mår dåligt och det är inte så enkelt att få den hjälp man skulle behöva.
      Jag hoppas oxå att min läkare och F-kassan förstår situationen och inte kommer att pressa mig till något jag inte orkar.
      Kram, kram

      Radera
  9. Jag blir både arg och ledsen när jag läser detta inlägg, arg för hur sjukvården beter sig för någon som behöver hjälp och ledsen för att du ska behöva mått så här..jag har själv jobbat på sjukhus dock inte inom det här området utan på onkologen.Men ibland så skäms jag över hur det går till idag och har även läst andra som har skickas hit och dit och ansett att det är bara att jobba..

    Jag hoppas verkligen att du mår bättre idag och att vården hjälper dig på ett bättre sätt..Jag har själv fått ganska mycket skit, angående att jag fick sjukpension då vissa anser att man ska vara döende för att få det, de är inget jag vill ha och jag har inte pluggat i en massa år för att inte få kunna jobba..men folk ska irritera sig ändå och det gör mig ledsen, då jag inte kan hjälpa att jag har hjärtproblem..

    Fler och fler mår sämre idag och det tycker jag är fruktansvärt och jag tror att det bara kommer att öka, både att drar in folk så de som är kvar måste jobba häcken av sig..Försäkringskassan kan jag inte alls med, då jag vet att de tvingar ut folk som inte ska jobba på grund omständigheter.

    Jag hoppas verkligen att allt ordnar sig för dig och att du får rätt hjälp och får ta i din egen takt att komma tillbaka...

    Kramar om <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med att fler och fler mår sämre idag men inte så konstigt när man hela tiden drar ner på personal och de som blir kvar får slita häcken av sig.
      Å du, vad andra människor tycker har jag slutat att bry mig om.
      Kram, kram

      Radera
  10. Stor kram till dig, med allt gott man kan tänka sig och lite till! Förstår av läsningen att du har en tuff situation. Hoppas att du finner rätt väg, vägen till hälsa och välmående.

    Ha det gott! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo just nu är den tuff men hoppas att det ska ge sig på sikt.
      Kram

      Radera