måndag 18 april 2016

Gäspig som ett tok...





...med tårarna rinnande utmed kinderna.
Men nej, jag är inte ledsen, jag gäspar så att truten nästan går ur led och då rinner tårarna.

Riktigt ledsen däremot är jag ofta men tro inte att tårarna rinner då.
Nej, jag gråter ytterst sällan, det är som mitt inre frusit ihop och jag inte längre har tillgång till känslor som gråt.
Jag är duktig på att stänga ner, bli mer zombielik.
Ibland tror jag att när jag väl börjar gråta så kommer jag aldrig att sluta.
Så här har det varit i stort sett sen 2007 då jag gick in i väggen.
Bara korta stunder sen dess har jag fungerat "normalt" och kunna gråta.
Med åren har jag märkt att när jag fasar in en ny tablett har jag kunnat känna mig gråtmild men mer än så har det inte blivit.
Ingen som jag gått och pratat med har lyckats att få mig att tina upp.
Visst jag har suttit med tårar under samtal men ingen riktig gråt.
Det tar bara stopp!

Har ni lätt för att gråta?

I dag skiner solen lite lätt, men det är molnigt.
Tror inte jag ska gå ut på promenad idag.
Känner mig så slut efter förra veckans promenerande.
Det blev 8 timmar.
Å det känns i kroppen nu.
Den ömmar och ryggen bråkar fortfarande.
Jag ska vila idag har jag bestämt mig för.

I morgon blir det promenad.
Jag ska på samtal.
Tänkte gå in och hem men har inte bestämt mig om jag ändå ska ta bussen en av vägarna.
Vi får se i vad skick jag är i morgon.

Nu är det länge sedan jag var på samtal.
Det har ju blivit en del avbokningar både från min sida och därifrån.
Bläddrar i min kalender och kommer fram att sist jag pratade var den 1 Mars.
Så det är verkligen länge sedan nu.
Nå jag ser som vanligt inte fram emot samtalet.
Något tar ordentligt emot när jag tänker på det.
Vi ska väl fortsätta prata om mamma så det kanske är det.
Men å andra sidan så har vi nästan två månader att prata om sen jag var där sist så jag vet inte hur upplägget blir, vad vi hinner med under en timmes tid.

Att prata är bra och välgörande men samtidigt skitjobbigt.
Att prata och försöka reda ut en jobbig och besvärlig dåtid tär nåt fruktansvärt.
Det är som att ha druckit syra och man känner hur det fräter sönder en inifrån.
Men hur det är så har man alltid rumpan bak och det man måste gå genom måste man.

Gårdagen blev lugn efter den långa tidiga morgonpromenaden.
Försökte sova en siesta men det var lögn i &%#?!# att lyckas med det.
Så jag gick upp och gick in i gästrummet (som jag undvikit sen Midi flyttade) och bäddade ihop dubbelsängen där.
Ett steg i rätt riktning.
Det känns som ett tungt ok på axlarna att fixa till det rummet igen.
Ska möblera om därinne.
Och så måste jag flytta tillbaka hela linneskåpet, som jag tömde för att Midi skulle få en garderob.
Allt det som fortfarande ligger på arbetsbänken och på golvet i biblioteket.
Det går inte snabbt när jag ska göra något måste jag ärligt erkänna men det är inte så lätt när jag inte har energi för att klara det.
En vacker dag blir det väl klart.

Å så måste jag givetvis röja upp i biblioteket.
Ta itu med allt som samlats under vintern och ska slängas i återvinningsstationen jag har en bit från mig.
Där ligger alla paket från Apotea, julklappspapper, julklappslådor, veckotidningar, reklam, saker som gått sönder i vinter, det som egentligen ska ner i förrådet i källaren, tomma flaskor och burkar och så min sänggavel till dubbelsängen som gick sönder.
Det är alltså en hel del.
Å det mesta är väl egentligen enkelt att frakta bort nu när jag kan ta fram cykeln och har återvinningen så pass nära men man ska ju ta itu med det oxå, bestämma sig för att nu j-klar gör du detta Millan.
Det är det sista det styper i, att uppbåda den energin som gör att det blir gjort.
Men nåja, en vacker dag blir oxå det gjort.
Jag vet ju i alla fall att jag har en del att göra här hemma framöver.

Nu mer kaffe!

Ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!


Ps. Fick nyss telefon från psyk, min kurator är sjuk så det blir inget samtal i morgon.

12 kommentarer:

  1. Jag har nog lätt att gråta. Blev så ledsen imorse....det var min syrra som var såå elak mot mej......det är hon som inte fattar ngt....Bättre mår jag nu :)
    Ha en så bra måndag du kan

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tråkigt när folk inte förstår en.
      Kram

      Radera
  2. Efter min stroke 2011har jag lätt för att gråta. Omjag träffar nåt vän på stan så kommer tårarna om vi pratar om nåt ledsamt. Det spelar ingen roll om det är okända runt omkring.
    Däremot kan jag inte gapskratta längre. Det fastnar liksom i halsen på nåt sätt. Le och visa att jag är glad funkar men skratta... näe.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skratta kan jag däremot göra, ofta åt mina egna tokigheter.
      Kram

      Radera
  3. Jag saknar hela tiden ork och energi att få saker och ting gjorda. Det är så frustrerande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med, tycker oxå att det är frustrerande att inte orka.
      Kram

      Radera
  4. Ingen gråt för mig ihäller. Jag kan bli tårögd, rörd och känslosam men gråter gör jag sällan. Tycker inte om att gråta...
    Istället gör jag som du skrivit i kommentaren ovan, jag skrattar åt mina tokigheter ;)

    Ha det fint! Fånga dagen och njut av den stundande våren <3
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att kunna skratta åt sina tokigheter är bara bra...*L*

      Kram

      Radera
  5. Jag kan inte gråta längre.( När jag var ung grät jag väldigt lätt) Jag har som en klump inom mig.Är nog rätt känslig som människa... Vill gråta men det kan jag inte!
    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ungefär så känner jag det oxå.
      Vill men kan inte.

      Kram

      Radera
  6. Hej! Jag undrar vart bilden kommer ifrån? Jag skulle vilja använda den i min blogg om det går bra?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bilden har jag hittat på nätet, minns inte var.
      Förmodligen gjorde jag ett bildsök på typ hjärnan eller liknande.
      För mig får du gärna använda den.

      Kram

      Radera