onsdag 27 april 2016

Samtal och den svåra konsten att vara en fungerande människa...






Ute är det mulet, totalt igenmurat.
Har svårt att tro att solen ska visa sig idag.
Det ser mer ut att bli regn eller snö.
Tja jag lär märka.

Har samtal idag så planen är att gå till och från.
Det blir väl ca 7 km så då kan jag känna mig nöjd rent motionsmässigt.
Men skulle det vräka ner någon slags nederbörd så tar jag bussen, åtminstone på vägen dit.
Blir ju inte så trevligt om jag skulle sitta helt genomsur under samtalet.

I går minns jag knappt vad jag gjorde mer än en kortare promenad.
Hade en aningen desorienterad dag.
Å så kan det bli emellanåt. 
Trots att det sägs vara vår känner jag mig mest bara trött och utmattad.
Känner inte av den där lilla gnistan inombords som jag brukar få så här års.
En av mina diagnoser är trötthetssyndrom och det känner jag verkligen av, hela tiden.
Min depression tycks inte gett sig än.
Frågan är om det någonsin kommer att gå över.
Jag har ju så fint kallad recidiverande depression, vilket kort och gott betyder återkommande depression.
Jag upplever att depressionen/erna breder ut sig alltmer under året och jag får kortare och kortare återhämtningstid, den tid då jag mår lite bättre, dock aldrig helt bra.
Så har jag tydligen några diagnoser till men kommer inte ihåg vad det kan vara förutom grava sömnstörningar.
Kan möjligen handla om all ångest som river och sliter mig i bitar (kommer inte ihåg allt som brukar stå i mina läkarintyg).
Märker när jag skriver hur förtjust läkare är att skriva diagnoser...

Ser med tillförsikt fram emot när utredningen börjar, en så kallad fördjupad medicinsk utredning.
Funderar hela tiden hur dom på max två dagar, mest troligast en dag ska kunna komma fram till om jag har arbetskapacitet och i fall dom nu tycker det, hur man bäst kan få mig att återgå till arbete.

Själv VET jag att jag ingen arbetskapacitet har.
Jag orkar inte ens ta hand om mig själv särskilt bra för att inte tala om mitt boende där det hela tiden är göranden som jag blundar för då jag inte har energin att åstadkomma något vettigt.
Jag är ganska så kraftlös och har en lång, lång startsträcka innan jag klarar av att göra något som jag borde.
Och oftast blir det ändå inte av.
Minnet är uselt och koncentrationen är lika med noll.

Jag har vissa saker jag alltid gör som att diska undan (men har aldrig mycket disk), tömma diskstället och bädda sängen, det går av sig själv.
Så kommer vi till att duscha och tvätta håret.
Jag måste tvinga mig till att ställa mig i duschen och när jag väl gjort det är jag helt slut efteråt.
Å då ska vi inte tala om hur det blir när jag tvättar håret.
Vilket jag då inte gör särskilt ofta, max en gång i månaden.
Nu har jag tur som inte har flåtigt hår men ändå.
Hela dagen är helt körd när jag tvättar håret, då orkar jag verkligen inte mer.
Så det får jag oxå tvinga mig till att göra.

Tvättar kläder gör jag max en gång per vecka och ibland inte ens det men när jag har Mini hos mig tvättar jag alltid på Torsdag då jag inte vill skicka med honom skitiga kläder till sin far.

Lagar mat gör jag när jag har Mini hos mig men aldrig varje dag.
Lagar oftast mycket mat så att det blir några restdagar ( och resten fryser jag ner).
Sen kan det lika gärna hända att jag tar fram något färdigt från frysen.
Under mina ensamveckor lagar jag i princip aldrig mat.
Lever mest på rester då (fördelen med att alltid laga för mycket mat).

Min ensamvecka går mest åt till återhämtning så jag kan vara en så bra mamma jag bara kan under Miniveckorna.
Å sömnen strular alltid, sover aldrig längre än 3 timmar per natt.
Hur ska man orka leva i längden då, fungera som människa?

När jag ska gå ut på promenad gör jag det helst så tidigt på morgonen att ingen annan är ute.
Å jag blir så slut på att det inte blir mycket mer gjort den dagen.
När jag handlar gör jag det oftast så tidigt på morgonen som möjligt så jag slipper andra människor.
Tycker det är så jobbigt med folkmassor.
Umgås med vänner händer i princip aldrig för jag orkar inte med den sociala biten, den är för tärande (men Bedas besök fungerar bra då det max handlar om någon gång i veckan och då bara ca 1 timme).
Pratar hellre i  telefon då jag kan avsluta när jag känner mig trött.
Så jag har blivit asocial, eremit.
Umgås bara med mina barn, träffar någon utanför hemmet när jag går på samtal, träffar läkare osv.

Så jag kan på intet sätt säga att jag har arbetskapacitet.
Man måste orka med sig själv oxå.
Har ingen lust att gå genom ett rehabiliteringsår som jag var tvungen att göra innan jag blev helt sjukskriven igen.
Det var det värsta jag varit med om och det knäckte mig totalt.
Jag kraschade igen, så det var verkligen inte värt ett vitten i mina ögon.
Hur många gånger kan man krascha som människa och ändå lyckas ta sig upp på benen igen?
Kan säga att det blir svårare och svårare för varje gång...


Ha det bäst alla fina!

Kramen om!













10 kommentarer:

  1. Godmorgon på dej! Jag har också svårt med folkmassor! Hör sämre då det är mycket sorl o blir såå trött i huvudet! Saknar på ett sätt att jobba i affär som jag gjorde. Är rätt så social, men inte alla dagar. Idag känner jag mej lite off. Ska i alla fall ta mej i kragen så småningom o få på mej kläder..sitter i pyjamas o morgonrock. Här regnar det , blää. Ska o träffa en väninna idag kl 17
    Ha nu en så bra dag du kan!
    Kram,kam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Folkmassor=hugaligen.
      Blir oxå så trött i huvudet så det bara snurrar och så sticks det i huden på mig.
      Kram

      Radera
  2. God morgon på dig ...låter så himla jobbigt för dig, kan förstå hur du känner själv räcker det med för mkt jobb så är jag slut o vill bara vara ensam o vila men det går ju inte alltid det heller ...hoppas du på nåt vis kan få tillbaka lite ork o att värmen o solen kan göra lite förändring hos dig :) gör det orken ger dig annars inget alls det duger det med ;) stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag hoppas oxå på att sol och värme ska vända på det värsta.

      Kram

      Radera
  3. Förstår att det är jobbigt - jag kan till och från också känna av en typ av förlamande trötthet som inte riktigt går att vila sig från ... Pressen och stressen runt om i samhället gör ju inte saken enklare heller ... Hoppas du mår bättre trots allt när sol och värme kommer på riktigt! /Mormor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hoppas jag med men den förlamande tröttheten lär jag inte bli av med, den är min ständiga följeslagare.
      Kram

      Radera
  4. Det behövs mycket mer kunskap och inte minst förståelse för hur det är att
    " försöka " fungera i vardagen för oss med psykisk/fysisk ohälsa .
    Något som många har svårt att förstå är att förloppet är så olika från person till person. Men det är bara genom att berätta om sina erfarenheter (precis som du gör) som vi kan nå ut till de som inte varit där (än) eller faktiskt är i liknande situation.Det är ett helvete att inte fungera som man vill och ska. Men ett ännu större helvete att bli ifrågasatt av andra när man inte är som dem. RYCK UPP DIG! SLUTA SJÅPA DIG! Sånt ordval från folk har jag b.l.a stött på. Att förstå helt hur det är utan att ha varit där själv är nästintill omöjligt tror jag, men tror ändå många får eller har en liten uppfattning i alla fall. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan inte döma en annan människa när man inte gått i dennes skor sägs det men döma människor som har psykisk/fysisk ohälsa är ju tyvärr vanligare än förståelse.
      Mycket tråkigt, mycket tråkigt.
      Själv är jag less att jag måste förklara mig så jag har slutat med det.

      Kram och ha en fin dag!

      Radera
  5. Så jobbigt för dig att bara vara trött och orkeslös. Hoppas det vänder när våren och sommaren kommer, men mår man dåligt är det säkert svårt att se det så kanske. Jag håller tummar och tår i alla fall. Stor Kram på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det brukar kännas lite bättre när det blir vår men än så länge är det inte så.

      Tack för kramen och kram tillbaka!

      Radera