söndag 10 juli 2016

I dag är det 11 år sedan...






...min yngsta bror lämnade vår värld.
Jag förstår inte att det var så länge sedan och när det hände jag föll ner i en kleggig gyttja av djup och gränslös sorg.
Det är fortfarande ofattbart att han inte längre går vid min sida, rent fysiskt.
Sorgen har varit svår att bära, i början trodde jag inte att livet någonsin skulle kunna kännas normalt, varje liten cell i min kropp genomsyrades av smärta och sorg som jag nästan inte orkade bära.
I dag lever jag med det, sorgen har dämpats och jo livet blev normalt igen.
Så normalt det kunde bli.

Det är svårt att förlora en nära anhörig.
Det gör så ont att man glömmer bort att andas.
Man går in i en dimma och förvirrar sig där, har svårt att hitta ut.
Men man gör det så småningom, om man låter sorgen leva rövare när den är ny.
Om man tillåter sig själv och ger sig tid att må skit.

Jag saknar honom jämt, tänker på honom ofta men inte hela tiden, inte varje vaken sekund.
Livet kommer mellan, det där andra som man faktiskt lever i.
Kan fundera över hur hans liv skulle ha kunnat se ut om han fått fortsätta leva.
Hade han haft familj, barn osv?
I år (December) skulle han fylla 44 år.
Men han är en ängel nu och dom fyller kanske inte år, vad vet jag!

Jag har så många fina minnen bevarade.
Tänker att jag lagt dem i en sammetsklädd vacker ask.
Jag tar fram asken emellanåt och gluttar på locket och ut flödar ljuvliga minnen av honom.
Jag har en levande bild av honom i mitt inre, den tar jag fram och tittar på ibland.
Själva bilden av honom försvann i det första virrvarret av djup sorg och smärta men den kom tillbaka till mig senare och nu kommer den aldrig att försvinna mer.
Jag håller honom i mitt minne ljust bevarad!

I vart fall så tänder jag ljus för honom idag, något jag gör varje år och tänker lite extra mycket på honom.
Jag hoppas att han är lycklig där han nu är!





Nu byter jag ämne.
I går så fick jag främmande under tidig kväll.
En väninna (mer i utkanten av mitt umgänge) som bor väldigt nära mig men vi har av någon anledning aldrig setts hemma hos varandra.
Hon tittade in på kaffe och blev kvar i timmar.
Vi hade det jättetrevligt.
Det blev prat om både nuet och dået och det genererade till en del goda skratt.
Allt man gjort men inte längre minns-typ av humor.

Vi blev tvungen att avbryta samkvämet runt 21.30 för då började jag känna mig så himla trött.
Vi kramades Hej Då och sa att nästa gång blir det jag som hälsar på hemma hos henne.

Så det blev avslutet på gårdagens behagliga dag!

Hoppas ni har det bäst alla fina!

Kramen om!





6 kommentarer:

  1. Godmorgon fina du! Sorgen är tung att bära..det är 9,5 år sen min finaste pappa dog..
    Vad trevligt med besök :)
    Ha nu en skön söndag

    Kramen om

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja sorg är tung men tur är att man kan lära sig leva med den.
      Så tråkigt att du förlorat din pappa.

      Kram

      Radera
  2. Beklagar o vet hur sorgen känns :( men tiden går o så är det även om det är tungt ...va skoj med besök o ibland blir det bättre än man kanske trott :) här jobb kram å fin söndag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var mycket trevligt med besök.

      Kram

      Radera
  3. Fint skrivet om din bror.
    Kul med besök speciellt när det blev så trevligt. När man inte träffat nån på länge så vet man ju inte hur det blir.
    Kram 💜

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Jo det är trevligt med lyckade besök, hade ett till sådant ikväll.

      Kram

      Radera