tisdag 11 oktober 2016

Tänk om mitt yngre jag visste vad jag vet idag...





Gårdagen då.
Först samtal med kuratorn.
Hon började att ta upp min tvekan att fortsätta prata med henne med tanke på hur det har sett ut de senaste två månaderna.
Ringde ju psykjouren förra veckan och där hade karln jag pratade med skrivit in mina funderingar runt min kurator.
Jag sa som det var, att jag inte visste vad jag känner runt våra samtal i dagsläget.
Jag sa att jag känner mig besviken och inte stöttad, att tilliten till henne minskat drastiskt.
Hon sa att hon förstod mig och att jag var en av hennes patienter som drabbats hårdast av hennes frånvaro.
Jag bestämde mig för att avvakta och se.

Nåväl, vi tog itu med överklagan rörande F-kassans indragning av min sjukpenning.
Det tog hela timmen så det blev inte mycket prat om min arbetsgivare, funderingar kring det, avgångsvederlaget osv.

Sen gick jag ner på byn och in till Sconesmannen.
Vilken prick han är.
Han bjuder in mig i deras fikarum för att ta en kopp kaffe.
Nån kommer upp och hämtar honom rörande ett jobb eller något.
Jag blir sittande där själv.
Så kommer en anställd och ska äta sin lunch.
Och vi börjar prata med varandra, jag menar vad gör man när man sitter  två personer i ett litet fikarum.
Sitter man helt tyst?
Skulle inte tro att jag gör det så det blev ett halvtimmes långt samtal.
Och Sconesmannen lyste med sin frånvaro.
Till slut gick jag ner och precis då avslutade han med kunden.
Jag satte mig vid hans dator och tog fram dokumentet jag skulle skriva ut.
Och så var han så gullig att jag fick porto till brevet så det var bara att lägga det i tja vad det nu heter man lägger brev man ska skicka i?.
Kommer inte på ordet.

Nå tänk om mitt yngre jag visste vad jag vet idag....
Jag hade exempelvis delat mina vaknätter när Mini var liten och vägrade sova under hans två första år, med min dåvarande make.
Då hade jag kanske inte haft mina kraftiga sömnstörningar jag har idag.
Jag hade skiljt mig tidigare.
Då hade jag nog inte mått så psykiskt dåligt som jag gör idag.
Jag hade lyssnat på vad min kropp sa mig.
Så hade jag kanske sluppit en utbränd hjärna idag.
Jag hade varit starkare och krigat hårdare mot F-kassan när jag första gången gick in i väggen.
Då hade jag kanske sluppit gång nummer två och tre.

Tänk om, tänk om, tänk om!
Det är lätt att vara efterklok.
Det är inte lätt när man är mitt uppe i något.
Jag känner att jag inte egentligen har styrkan att kriga mot F-kassan, min arbetsgivare osv.
Men jag måste likt förbaskat göra det.
Tänk om jag aldrig hade hamnat där jag är idag?
Tänk om?

Min hjärna är väldigt trött idag.
Har märkt att jag inte längre kan sova när jag haft samtal eller möte.
Då blir det vakennätter.
Inte ens sömntabletterna hjälper mig.
I morse somnade jag runt 07 snåret, när Mini hade fullt upp med att starta upp sin dag.
Jag vaknade innan 09.
Inte många timmar att hurra över.
Känner mig totalt urblåst.
Men det är som det är...

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar