tisdag 15 november 2016

Ibland bara rasar jag...





(Lite tungt inlägg, hoppa över om ni hellre vill läsa något glättigare).
Den där "Gråtande Kvinnan" har överfallit mig sen i Lördags då finaste Pappelino ringde och berättade om vad som händer med honom.
Känner mig konstant gråtfärdig.
Och tårar rinner utan minsta lilla anledning.
Det räcker att se något på playtv;n som kanske egentligen inte är sorglig utan mer emotionell, så trillar tårarna.

I eftermiddag så ringde min kurator för att boka in en ny tid.
Vilket jag påminde henne om att vi inte behövde då jag redan har en tid på Måndag.
Det blev lite prat om sånt som varit, sånt som gnagt sen sist.
Bara som hastigast berörde jag Pappelino.
Och mitt mående.
Och hon sa att det inte är så konstigt att jag känner mig så labil med allt som fortfarande händer och snurrar runt mig.
När vi slutade så bröt jag ihop och började stortjuta.

Bestämde mig för att ringa till finaste Pappelino för att se om han kommit hem.
Och det hade han.
Sent igår kväll kom han hem.

Han har fått nya tabletter.
Bla för huvudvärken (där dom tror att han har en cysta på hjärnhinnan som trycker på) och så vätskedrivande ( för att få bukt på vätskan i lungorna och i kroppen)och nåt annat som jag inte minns.
Nu väntar han på att få komma till en större stad för röntgen (väntetiden är ca 2 månader)av hjärtat och kranskärlen.
Hjärtat vill inte riktigt jobba som det borde.
Han behöver byta en hjärtklaff vilket sen ska göras på ett annat större sjukhus (väntetid ca 3 månader).
Och så har han ju bråck på aortan som borde åtgärdas.
Det finns två vägar att gå beroende på vilken typ av operation dom väljer att utföra.
Den ena går dom in genom ljumsken och byter klaff (men enbart det), den andra är större och då måste dom gå in via bröstkorgen för att åtgärda bråcket på aortan (samt klaffen).

Oavsett vilken operation dom väljer kommer det att vara påfrestande för finaste Pappelino.
Vet hur han hade det efter förra hjärtoperationen även om han då var mycket yngre än 
idag.
Å med väntetiden så gör det mig orolig att det ska hända något illa innan allt blivit åtgärdat.

När jag la på luren så bröt jag ihop igen.
Storgrät, gråter faktiskt fortfarande.
Har svårt att hålla ihop mig själv.
Önskar att jag inte vore ensam här.
Bara för en liten stund, en liten tröst.
Men jag är ensam så jag får bryta ihop gång efter annan tills det stillar sig.

Ibland är det tungt och svårt, tungt och svårt.
Men det är ju höst eller förvinter så det ska tydligen kännas så.
Tungt och svårt!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





12 kommentarer:

  1. Oh finaste du! Önskar jag kunde göra något eller säga något som tröstat dig, finns iaf om du behöver prata!! Kram

    SvaraRadera
  2. Men lilla vän, va tråkigt att läsa det berör mig mkt jag förstår dina känslor svårt att veta vad som händer. Hade önskat jag kunde vara ett stöd för dig men jag är idel öra ;) ibland är allt tungt o det är ok så klart jag inte hoppar över för det, så är livet ibland. Tänker på dig & stor kram finaste du <3

    SvaraRadera
  3. Men fina Millan så tråkigt att du inte mår bra och det är klart att du är orolig. Skulle vilja hjälpa dig, vara hos dig och krama om dig. Men skickar en stor kram och tankar till dig.

    SvaraRadera
  4. Förstår att du blir orolig.
    Jag ger dig i alla fall många virtuella kramar och tankar om positiv energi och glädje till dig i den mån det går...
    Kram ♥

    SvaraRadera
  5. Åh nej! Instämmer med alla andra här. Jag finns här i cyberrymden...önskar det vore närmare så skulle jag komma över på en fika och sitta på din altan. Livet är inte lätt och att du gråter nu är ju inget konstigt alls. Usch, det är oroligt när ens närmaste blir sjuka. Väldigt långa väntetider, det spär på oron förstås.
    Ta hand om dig så gott du kan, och så skickar jag flera varma kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å så himla trevligt att träffa dig över en fika och härliga samtal på min altan, det hade varit görmysigt.

      Tack för omtanken!
      Kram

      Radera
  6. Kan inte heller finna orden som tröstar och kan inte krama om in real life...
    Men säger att du ska låta gråten komma, i floder om så behövs.
    Och fortsätta skriva av dig.

    SvaraRadera