fredag 4 november 2016

Mammatankar om barn...





Det är en sån Fredag där jag kan säga,  Äntligen!
För jag får hem min älskade Mini efter lunch någon gång.
Det ska bli ljuvligt att ha honom här.
Jag tror jag skriver det varje gång han är på väg till mig men det är så jag känner.
Han gör min annars så rotlösa själ mer rotad.
Tro nu inte att jag lägger det ansvaret på honom, att han känner att han måste få mig att känna mig mindre rotlös, nej, det är endast en känsla jag har inom mig.
Men visst säger jag till honom att jag är glad och lycklig för att han är hos mig.
Jag ger honom väldigt mycket kärlek både i ord och handling.
Det gör jag med alla mina barn.

I går för att ta som ett exempel.
Midi klev upp i god tid.
Jag dukade fram frukost till henne och höll henne sällskap när hon åt.
Vi hann sitta och prata nån halvtimme innan det var dags för henne att gå till praktiken.
När hon skulle gå så kramade vi om varandra jättehårt, pussades och sa att "jag älskar dig".
Å det gjorde vi tre gånger innan hon till slut gick.

Vi är väldigt fysisk med varandra jag och mina barn, kramas ofta, pussas på munnen/kinden och så berättar vi alltid hur mycket vi älskar varandra.
Vissa saker kan man inte säga ofta nog.
Å det är inte slentrian, det är menat från hjärtat.

Det är så härligt att träffa barnen på exempelvis byn.
Det första dom gör är att krama om mig.
Det spelar ingen roll om dom har vänner i sällskap.
Å alla tre barnen är likadana, t.o.m Mini som är pojke och mitt i tonåren.
Det ger mig alltid en så fin känsla inom mig.

Jag har aldrig kunnat skämma bort mina barn med materiella ting, då det inte funnits den ekonomin, men jag har överöst dom med kärlek, omsorg, kramar, tid, uppmärksamhet, närvaro, mitt öra, god hemlagad mat, bakverk osv.
Jag hjälper där jag kan, då har det sällan handlat om pengar utan om att tex ringa någon myndighet, kolla upp hur saker och ting ligger till, grädda pannkakor så dom har i frysen, dela med mig av lingon och äppelmos (som jag i min tur får av finaste Pappelino), hembakade bullar, kakor eller bröd osv.

Den här fina, nära och kärleksfulla relation som jag har med mina barn är något jag aldrig någonsin har fått uppleva själv med min egen sk. mamma, men alltid önskat.
I alla fall när jag var en yngre flicka/kvinna.
Nu vet jag att det är för sent för henne, för sent för oss, det kommer aldrig att bli något annat än det är, jag har tagit bort henne ur mitt liv för alltid.
Å idag så känner jag mig inte ens ledsen över att vi aldrig kommer att ha en bra relation till varandra.
Däremot kan jag fortfarande ibland (inte ofta) fundera över hur människan är funtad som, men jag kommer aldrig fram till något svar, så jag lägger sällan energi och krut på sådana tankar.
Det är som det är.

Det viktigaste för mig är min relation till mina egna barn.
Min sk. mamma har visat mig hur jag aldrig skulle vilja vara eller bete mig mot mina barn så nån nytta har hon kanske ändå gjort mig.
För mig har det aldrig funnits något val, jag har sen barnen föddes velat vara den bästa mamma jag kunnat för dem.
Jag är inte världens bästa människa så det finns massor av misstag längs vägen men jag har alltid fört en inre dialog när jag känt att det här blev galet, så gör jag inte igen.
Jag har varit uppmärksam på ex mitt temperament som var hetare i yngre dagar, det har jag jobbat med och med tid slätat ut så idag har jag ett tålamod som få kan förstå.
Det tar så lång tid innan mitt tålamod brister.

Genom åren så har jag dissekerat mig själv, mitt beteende, mitt sätt och mina tankar extremt rått och brutalt.
Jag har varit väldigt hård mot mig själv.
På gott och ont.
Men i syfte att aldrig bli som min sk. mamma. 
Och jag har som jag ser det själv, lyckats.
Det finns ingen likhet mellan min sk. mamma och mig.
Inte ens utseendemässigt, även om jag inget gjort när det kommer till det, har ex inte plastikopererat mig...hihi.

Nå kontentan är att jag älskar var och ett av mina barn så mycket att det knappt finns ord att uttrycka det.
Jag är en bra mamma.
Den bästa mamma mina barn kan ha.

Jag önskar att jag hade haft en sån mamma som jag är när jag växte upp.
Men det har jag aldrig haft.
Tråkigt.
Ja.
Men överlevnadsbart.
Å jag har anpassat mig.

Nu ska jag göra i ordning en vitlöksspäckad skinkstek som jag ska baka i lergrytan inför morgondagens middag!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





















10 kommentarer:

  1. Såå härligt du skriver om dina barn :) Mycket kärlek ) Och vad trevligt att du får hem MINI också ! Vår som fick en stor kram igårkv då han kom hem.....han var ju 2 dgr i Helsingfors med skolan....Nu lagar jag mat: Potatismos o köttbullar blir det. Sen blir det att åka o handla mat. Kramen om

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är mycket kärlek och precis som det ska vara.
      Kula att du fått hem sonen igen.

      Kram

      Radera
  2. Trodde du tagit en pause idag då jag var hos dig förut idag, ja du som du beskriver det känner jag med, har inte heller haft pengar att skämma bort, men jag vet att det är viktigare med kärlek o omsorg :) det ser jag i dag :) så du är en fin mamma på alla vis skönt att han kommer idag då ....här öser det ner men vad gör det när man inte behöver gå ut? stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, ingen paus bara trögstartad.

      Kram

      Radera
  3. Va fint du skriver om dej som mamma och dina barn.
    Ha en fin helg!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Hör åter igen att vi har likadan relation till barnen du och jag. Jag säger också att jag älskar mina söner och vi kramas mycket också:)) Det är så mysigt. Hoppas ni får en superfin helg nu tillsammans. Kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag tror helgen blir jättefin.
      Idag kommer även Maxi till middag, blir kanonmysigt!

      Kram

      Radera
  5. Vilket otroligt fint inlägg, så klokt och fullt av livsvisdom. Jag tycker du närmat dig din relation med din mamma så klokt och egentligen på det enda sätt som fungerar bäst för dig..."det är som det är". Vad stark du är som lyckats vara en annan mamma än den du själv hade! Det är verkligen värt en guldmedalj och det är så härligt när du beskriver hur nära ni är varann. Kärlek kan man aldrig få för mycket av.
    Vi är också väldigt fysiska i min familj, fast det blev en ofrivillig paus när barnen växte upp pga mannen som var väldigt "ofysisk"....men nu är det annorlunda som tur är...det pussas och sägs kärleksord mellan mig och barnen.
    Stor kram och hoppas nu den där envisa förkylningen ger med sig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Margita för din fina kommentar, den värmer gott!

      Kram

      Radera