onsdag 16 november 2016

Onsdag...





Då är det mitt i veckan då.
Planen är att cykla in till byn och helg/veckohandla.
Snön försvann i regnet så det går att cykla igen.
Det kanske blir säsongens sista cykeltur, vem vet?

Hur känns det idag då?
Jag känner mig fortfarande gråtmild, emotionellt uppskakad.
Tårarna ligger och lurar för att när jag minst anar det börjar trilla.

I går kväll så ringde jag Midi.
Vi har inte pratat sen innan helgen.
Jag berättade om finaste Pappelino, hon förstod att jag oroade mig.
Så berättade hon att hon läst en bok om psykisk ohälsa i Söndags.
Jag slängde ur mig;

- Okej, är det något i boken du känner igen?

Då började hon läsa vissa stycken ut boken och så började jag gråta igen.
Mini trodde jag blev ledsen över vad hon läste och visst igenkänningsfaktorn var 100% men det var nog inte bara det eftersom jag varit gråtig under några dagar.
Jag förklarade hur jag varit rent känslomässigt sen finaste Pappelino ringde i helgen.
Så hon förstod att jag just nu åker berg-och-dalbana emotionellt.

Jag brukar nästan aldrig gråta inför mina barn.
Visst har det hänt men inte ofta.
Det har nog snarare varit tvärtom, att dom gråtit inför mig när dom har haft jobbiga perioder (flickorna alltså).
Så det kändes konstigt att bryta ihop inför min dotter.
Inte för att det är fel, hellre så att jag brukar försöka vara stark, inte visa mitt mående så öppet.

Men det bara hände, så det får jag köpa.
När det kommer till boken hon köpt och läst så är det tydligen en youtubare som skrivit den.
Midi kände igen mycket i boken när hon imploderade den på mig.
Jag kunde höra en liten gnagande oro i hennes ord, eller mer så att hon önskade att jag slapp må som jag gör.

Sen avslutade vi den sista stunden med att prata om något helt annat.
Lite som min kurator alltid gör.
Tar upp mig från det svåra och pratar om något mer lättsamt på slutet av samtalet för att jag inte ska gå därifrån med en obehaglig känsla.
Och känslan var go innan vi avslutade.

Resterande av kvällen gick jag i någon konstig zombieliknande bubbla.
Försökte lägga mig tidigt men sömnen ville sig inte.
Gick upp till köket en stund, sen la jag mig igen och så gick jag upp och satte mig i köket osv.
Nä, det var svårt att finna ro och slappna av så det har inte blivit så mycket sömn i natt men å andra sidan så blir det ju ytterst sällan bra sömnnätter för mig.
Å det är som det är med det!

Ha en toppendag alla fina!

Kramen om!




4 kommentarer:

  1. Åter igen är jag här :) hi hi förstod att du skrivit då du var hos mig, ja du att visa känslor för ens barn gör man kanske inte alltid men inte heller fel tycker jag förstår att det är som det är pappa är pappa o man vill ha dem friska i livet ..hoppas allt löser sig på bästa sätt...cykla försiktigt här är oxå grått o trist stor kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är alltid lika trevligt att få besök av dig fina bloggvännen.
      Jag klarade cykelturen till och från byn utan problem men jag tog det väldigt försiktig.

      Kram

      Radera
  2. Det är absolut inget farligt med att gråta och visa känslor.
    Barn förstår, jag tror barn vill ha det som är äkta.
    Så fortsätt vara dig själv.
    Kram!

    SvaraRadera