tisdag 17 januari 2017

Jag känner mig uppriven...





En sån dag mitt i allt jobbigt.
Hade möte på AF idag med deras arbetsterapeut som jobbar utredande.
Det blev bestämt att jag på Måndag ska börja på en plats för att utreda min arbetsförmåga.
Min handläggare var först lite skeptisk och tyckte att vi kanske borde skjuta upp det med tanke på min mammas dör men jag sa emot.
Det kommer alltid vara något och jag kommer aldrig att må riktigt bra så det är väl ändå lika så gott att köra igång direkt.

Vilket bägge tyckte var en bra ide.
Nu såhär massor av timmar efteråt är jag inte helt säker men jag får väl testa och köra på och när det blir för mycket så rasar jag förmodligen....igen!

Har efter jag kom hem läst bakåt i mammas senaste dagbok (hade inte tänkt läsa alls men jag bara drogs till den av någon anledning).
Insåg att hon prenumererade på ortstidningen så den fick jag ringa och säga upp.
Sen så läste jag mig till att hon nyligen lånat böcker på biblioteket så dit fick jag ringa för att höra om hon hade böcker hemma, vilket hon hade.
Nu vet jag de böcker och titlar som ska tillbaka.

När jag läser hennes dagbok får jag en känsla av en stor ensamhet och det gör ont i mig att läsa om den.
Även om den så tydligt är självvald.
Jag känner att jag skulle vilja ta hand om henne, sköta om henne på ett sätt hon nog aldrig varit med om.
Jag gråter ofta och mycket men vet egentligen inte varför men jag tror att jag mest av allt sörjer den mamma hon aldrig var men som jag alltid önskat att hon skulle vara.

Jag trodde inte att detta skulle bli så tungt, så jobbigt som det är.

Sömnen har helt slutat fungera.
När jag lägger mig och blundar ser jag mamma framför mig liggandes på båren.
Det i sig är inte otäckt men jag behöver vila från hennes bild och få sova.
Snälla låt mig sova, en halv natt i alla fall.
Jag går på moln och vet snart inte vad som är verkligt och upplevt eller inte.

Jag känner mig uppriven,
och trasig,
och skör!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

1 kommentar:

  1. stackare där, även om ni inte hade träffats på många år eller haft kontakt så är det din mamma, så inte konstigt alls att du känner som du gör, för man är ju inte ond för det ..man vill ju inte att ens mamma skall dö ensam så dina tankar är nog helt normala o sorgen lika så att det gör ont ja det sitter i länge kan jag tro. Hoppas det kommer lösa sig med AF o jobb stor varm kram <3

    SvaraRadera