torsdag 19 januari 2017

Lite blandad kompott om mamma och annat överhängande...





Natten har varit lite bättre för mig.
Har fått sova lite mer även om jag ännu ej är ikapp de sista nätternas nästan icke-sovande.
Känner mig aningens bättre i skallen även om den fortfarande är grötig.

Livet går sin gilla gång även om det händer omvälvande saker som ett dödsfall, min mammas.
Mini håller på att göra sig i ordning för en ny dag på skolan.
Han har precis ätit frukost.
Jag sitter här som jag vanligen gör om morgnarna och försöker skriva ett inlägg.
I dag ska det tvättas, det är Torsdag.
Ja ni vet, allt rullar på även om min hjärna är turbulent och mitt sinne är uppfyllt av mamma.

Min mamma blev 72 år men själv måste hon ha virrat till sin ålder för de tre sista har och lagt till ett år.
Hon trodde hon var 73 sist när hon fyllde år och det ser likadant födelsedagarna tidigare.
Ett år för mycket.
Mamma var sån som yngre att hon aldrig uppgav sin rätta ålder utan drog bort en Herrans massa år.
Hon ville aldrig kännas vid hur gammal hon egentligen var.
Ålder var något som skrämde henne när hon var yngre.
Nu kanske hon hade kommit sams med sin ålder när hon t.o.m trodde att hon var äldre än hon var.

Arbetsterapeuten ringde i går.
Tiderna nästa vecka blir 9-11.
Mån-Tis och Torsd-Fred.
Med en vilodag på Onsdagen.
Naturligtvis krockade detta med tiden hos kuratorn så jag ringde igår och talade in på telefonsvararen att vi måste boka om tiden.
Hon hörde dock inte av sig igår.

Just nu så ser jag inte fram emot nästa vecka.
Det känns faktiskt dyngjobbigt.
Men det är ju lika så gott att starta upp nu som någonsin.
Ja sa att ska ni vänta tills jag mår bättre får ni vänta ihjäl er.
Man ska alltså undersöka min arbetsförmåga, om det ens finns någon sådan.
Å tack och lov på ett ställe som för mig är bekant.
Jag var ju där innan förra rehabiliteringen men av en annan orsak än nu.
Så jag känner till personalen och lokalerna.
Och det är inte särskilt bökigt för mig att ta mig dit.

Dock känns det som jag har tagit mig vatten över huvudet men det är som det är.

På Lördag ska vi åka ner till mammas hus igen och se över allt och förmodligen fortsätta.
Finaste Pappelino har en eventuell köpare på hennes bil, en bekant som bor där nere som omgående behöver köpa en bil som rullar.
Vi får väl se hur det går?
Jag ser inte heller fram emot att gå omkring i hennes hus och gräva i hennes papper, kolla i skåp osv.
Det känns obehagligt, som om jag gör något jag inte har lov till.
Men vad ska jag göra, det måste bli gjort.

Idag är dock en hemmadag för mig.
Har inga större planer än tvätten som jag redan varit nere och startat.
Jag antar att jag läser lite till i mammas dagbok.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!








3 kommentarer:

  1. Godmorgon finaste du💕Det är jobbigt...Ha nu en så bra dag du kan
    Kram,kram❤❤

    SvaraRadera
  2. Kan förstå din känsla men som du säger det måste göras, oavsett är det bara du o din bror? va bra att bilen blir såld, ett bekymmer mindre skall huset oxå säljas? ja det är tufft för er men det kommer att kännas bättre när allt är klart ...stor kram <3

    SvaraRadera
  3. Oj så jobbigt att gå igenom, men en del av livet. Så är det ju och blir väl skönt att få det gjort med huset. Förstår att det inte känns bra att gå in där. Stor Kram till dig.

    SvaraRadera