söndag 8 januari 2017

Söndagstankar, jag eremiten...







Sista helgdagen innan livet blir som vanligt igen.
Julen och Nyår och Trettonhelgen har gjort sitt.
För mig har helgerna varit fina även om de har varit i en kombination med mycket ensamhet.

Nu stör ju inte ensamhet mig så mycket.
Jag fungerar helt på egen hand.
Jag har inte särskilt tråkigt då jag är ensam.
Jag står ut med mig själv.
Jag tycker sällan synd om mig själv när jag är mola allena.
Ytterst sällan upplever jag det som obehagligt.
Å rädd för att vara ensam är jag inte.

Det betyder inte att jag inte trivs i sällskap.
Jag älskar mina mammaveckor.
Dom är alltid dom bästa.
En härlig tid.
Jag stormtrivs när Mini är hos mig.
Njuter av att inte vara ensam.
Uppskattar mina lunchbesök av Beda och då jag emellanåt har vuxet sällskap kvällstid här hemma.

Men det är inte samma sak som att jag måste ha sällskap eller att jag måste vara ensam.
Jag behöver både och.
Jag behöver Mini här och att vara mamma, att vakna upp på morgonen och känna att dagen har en särskild glädje över sig för att han är här.
Jag behöver umgås med mina vuxna vänner, sitta och skratta och prata lite nu och då.
Men jag behöver oxå vara helt ensam.
Utan krav på att vara någon annan än den jag är.

Ända sedan jag var mycket liten har jag följt i eremitens fotspår där jag väldigt tydligt insåg mitt behov av att få dra mig undan omvärlden och vara för mig själv.
Så har jag även gjort när jag var yngre.
Jag kunde dra mig undan en vecka här och där och bara vara för mig själv, i mitt eget sällskap.

När jag träffade min x-make som senare blev min man och där vår familj växte till tre barn så kunde jag inte längre på samma sätt dra mig undan.
Jo vist jag kunde gå ut på ensamma långpromenader osv men det blev aldrig samma sak som vad mitt behov sa att jag behövde.
Det fick mig att inte må särskilt bra, känna mig instängd och kvävd.
I kombination med en man som spelade ut hela sitt register av makt och kontroll så fanns det ingen annan lösning än kraschlandning och ett brutalt uppvaknande.

Jag tror att det var just min inre sfär som han insåg att han aldrig kunde komma in i som gjorde att han blev mer och mer galen med tiden.
Därför blev makt och kontroll mer viktigt för honom även om jag på något sätt kan tycka att det är obegripligt.
Man kan inte med tvång nå någon annans inre sfär och jag tycker inte heller att man borde sträva efter det heller.
Alla är vi olika individer med olika typer av behov, vad som sker i ens allra innersta rum handlar bara om en själv, inte om andra.

Tänk om han i stället hade lättat på kopplet i stället för att dra åt snaran?
Om han hade accepterat mig för den jag var?
Undrar vart vi varit nu?

Efter skilsmässan så fanns ju massor av egentid för mig.
Men det tog lång tid att acceptera att inte ha barnen hela tiden.
Det tog mig lång tid innan jag återigen trivdes i mitt eget sällskap.
Jag mådde så dåligt och var så vilsen, så borttappad.

Under dom senaste snart 9 åren så har eremiten verkligen frodats i mig.
Jag har/får ha mina perioder då jag drar mig undan människor.
Ibland har jag inte pratat med en levande själ under mina ensamveckor och det är inget som stör mig.
Jag tycker att det är skönt.

Och samtidigt så har jag den där jättesociala biten i mig som tycker om att umgås, hitta på tokerier, skratta, gråta tillsammans med andra. 
Den sidan finns oxå men om jag ska vara helt ärlig så gör den sig inte så ofta hörd längre, ljuden blir svagare och svagare när eremiten i mig växer sig starkare.

Så kontentan är att det är tur att jag har mina mammaveckor som gör mig påmind om hur trevligt sällskap är för annars vore risken stor att jag som eremiten drar mig undan för gott!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



4 kommentarer:

  1. Hoppas att du får en skön söndag
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min Söndag var lugn och skön!

      Kram

      Radera
  2. God förmiddag ...här ligger vi i sängen ännu, dricker kaffe o ser på tv mysigt jag förstår dig men jag hoppas inte du drar dig undan bloggen :( jag kan oxå känna så ibland att bara få vara ifred ...livet ändras för oss alla men du har ju det bra fördelat en vecka ensam o en med dina barn :) önskar dig en skön söndag stor kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bloggen är inte samma sak som att träffa och umgås med människor IRL.
      Skulle jag välja att dra mig undan bloggandet säger jag till.

      Kram

      Radera