lördag 29 april 2017

Varför finns jag egentligen...






Har ni någon gång funderat varför ni går på denna jord?
Jag gör det ofta.
Funderar varför, just jag finns.
Efter mina förutsättningar för att leva ett gott liv.
Varför såg mina föräldrar till att jag blev till, trots att kärleken försvunnit all världens väg långt innan mig?
Är alla barn en glädje för sina föräldrar och syskon?
Min äldre bror avskydde mig redan när jag var ett lindebarn.
Varför?
Jo hans mormor hade påtalat för honom att han skulle få en lillebror.
Å det blev ju bara lilla jag.
En syster.
Som han till slut enades om att det räckte att slänga mig i soporna, inte till räven utanför.
Vilken start liksom.
Å hur har det blivit då?

Nej, jag har inte någon direkt relation med honom än idag, det har aldrig blivit.
Jag har två andra syskon, två bröder till.
Den ena har jag en något så när kontakt med även om den egentligen inte är kontinuerlig, den andra dog alldeles för tidigt.
Min yngsta bror, blott 32 år.
Men trots alla men runt hans död så var det förmodligen dags för honom att gå vidare till en  lugnare sfär.
Även om jag hade svårt att klara av hans död.
Förlika mig med den.
Men han är för evigt borta.
Hans existerar blott bara i mina minnen idag.
Min lillebror, min skatt i livet.
Han jag skulle kunnat ge mitt liv för.
Idag aska.
Och borta.
I minnet alltid kärleksfullt kvar.

Så vad var/är meningen med mitt eget liv?
Jag tror mina barn.
Dessa tre jag burit och fött.
Två döttrar.
En son.
Och all kunskap om livets varande eller inte som jag fått möjligheten att förmedla.
Den kärlek jag alltid gett.
Den styrka jag förmedlat, trots att jag många gånger varit svag.
Att jag hållit ihop mig för deras skull för att på något vis förbättra deras tillvaro/liv.
Den kurage jag försökt ge dem.
Att aldrig ge upp, hur svart livet än kan tänkas vara.
Vi är vinnare hur vi än ser det så länge vi orkar kliva ur sängen om morgnarna.
All skratt vi rumlat oss i.
Skrattet som gör överlevnad glasklar.
Uppskattning.
För varandra.
Intimiteten, att våga vara naken inför sig själv och varandra.
Jag och mina barn.
Mina ungdomar.
Som jag ger allt för.

Jag tror dom har förstått någonting av allt jag varit för dem.
Jag ser det i sms.
Jag ser det i  messenger.
Jag ser det i deras ögon.

Jag ser kärleken lysa kravlöst och brinnande.
Kärlek för varandra, för oss.
Allt handlar till slut om kärleken.
Den vi känner för varandra och för andra.
Kärleken kan hela oss.
Kärlek gör oss stark.

Det är trots allt den som får mig att vilja leva vidare.
Trots starka tankar om annat.
Det var kanske i någon form av kärlek som jag föddes till denna jord.
Kanske kände mamma och pappa det för varandra eller för mig.
Kanske allt ändå bara alltid handlar om kärlek!

Bara lite eftermiddagsfunderingar!

Kramen om!

8 kommentarer:

  1. Jag tänker att livet är en värdefull gåva och att jag finns för att lära mig något nytt om livet, och för att vara en god förebild för mina barn och allt det där.

    En god kontakt med syskon och min mamma, kan även jag sakna - men om kontakten inte är god så kan det ju lika gärna vara ytterst sparsmakad som den är... men jag försöker att inte tänka på det.

    Jag tror som du, att kärleken är det som är viktigast av allt och att kärleken gör oss starka.

    Hoppas att du får en fin valborg!
    Kram Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack finaste för din kommentar.
      Ja, livet är en värdefull gåva, något att förvalta väl.
      Kärleken gör oss starkare, får oss att orka mer, besinna oss, tänka efter vad som är det allra viktigaste i vårt liv.
      Kärlek!

      Kram till min fina bloggvän, Christina!

      Radera
  2. Jag har haft sådana funderingar " Varför finns jag egentligen" sedan jag började första klass och blev mobbad av det grövsta. Funderingarna fortsatte även som vuxen på grund hur mitt liv fortsatte att vara fruktansvärt. Jag funderar fortfarande på denna fråga. Och jag lär nog fortsätta att grunna på detta så länge jag lever.

    Trevlig Valborg!
    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. En alltid förekommande undran.

      Kram

      Radera
  3. Visst är det så att vi vill finna för våra barn. Och att du kan visa dom hur man ska vara i familjen o att ni alltid ska ha fin kontakt som det ni har. Vissa kan inte ha bra kontakt med föräldrar och syskon verkar det som. Jag har inga syskon så jag vet inget om det, men mycket nära inpå mig finns det dom som avsagt sig kontakten med föräldrar och syskon. Kramen till dej

    SvaraRadera
  4. Ja du det har jag tänkt på ofta oxå sen dör vi liksom men visst är det kärlek o att kanske få njuta av livet barnen är ju ens allt ...kram o fin valborg <3 så lika ni är :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevlig Valborg till dig med!

      Kram

      Radera