torsdag 7 juni 2018

Min mormor...





Igår tog jag mig en promenad bort till närmsta affären.
På väg dit såg jag att det växte lupiner och jag blev tvungen att ta fram mobilen och fota.
Lupiner får mig genast att tänka på min fina mormor.
I hennes slänter växte enorma mängder lupiner.
Nu är det mer än 17 år sedan hon somnade in, några dagar innan hon skulle ha fyllt 92.
Hon var en härlig kvinna, stark och bestämd, sträng men även mycket kärleksfull.
Jag älskade att sitta och lyssna när hon berättade hur det var när hon växte upp.
Hon föddes 1909 i en liten by i Västerbotten.
Den enda rödhättan i byn så hon blev retad för sitt röda hår.
Det gillade hon inte alls och genom hela livet tyckte hon inte om rödhåriga människor.

Minns den gången (den första) då jag färgat håret rött och skulle hälsa på mormor.
Jag ringde på hennes dörr, hon öppnade, tittade på mig med chockerad min och så slängde hon igen dörren mitt framför näsan på mig.
Jag öppnade själv och gick in och så fick jag världens utskällning för att jag förstört mitt hår.
Det gick inte att trösta henne med att det växte ut.
Jag ler stort när jag minns tillbaka.

Tänk om hon hade skrivit ner alla dessa historier om sin uppväxt.
Idag minns jag tyvärr bara något fåtal av dem hon berättade om och det blev ju så att ju äldre hon blev ju färre historier mindes och berättade hon om.
Hon jobbade som piga hos diverse olika bönder under alla år innan hon träffade min morfar.
Det var tungt och slitigt men mormor tyckte alltid om att arbeta och var stark som en oxe.
Hennes far sa till henne vid flertalet tillfällen att "du jobbar som en helen kär" (hel karl).
Trots att arbetet i sig var tungt så hade dom mycket roligt också.
Pigorna och drängarna brukade ses om Lördagskvällarna efter mjölkningen och dansa på nån loge som fanns i närheten.
Ibland dansade dom öppet och hade lov av bonden men ibland så tjuvdansade dom och det var spännande värre för dom visste inte om bonden skulle dyka upp.
Gjorde han det var det bara att springa därifrån och se till att inte bli fast.

När hon var 34 (1943) så gifte hon sig med min morfar.
Han var yngsta sonen i familjen hon jobbade som piga i.
När hon förlovat sig med min morfar så åkte hon till barndomshemmet och stannade ett helt år (under förlovningstiden) och sydde på sin brudkista.
Tänk så annorlunda det var förr.
1944 föddes då min mamma.
Och så följde ytterligare två barn.
Mormor fick som jag, två flickor och en pojke.
Men någon särskilt bra mamma var hon tyvärr inte.
Hon var omåttligt sträng i sin uppfostran, mycket ris och aga och många hårda ord.
Mamma var den som drabbades värst och det gick aldrig att överbygga det som hänt när hon sen blev vuxen.
Och mamma följde i mormors spår och var likadan mot mig.
En jäkla karusell och ekorrhjul men jag bröt mönstret och har inte varit så mot mina barn.

Tillbaka till min mormor, hon må ha varit en dålig mamma men hon var en underbar mormor.
Hon var ett andningshål för mig när jag växte upp.
Där fanns bara ljus och kärlek hos henne och mormor var påhittig så vi gjorde alltid en massa roliga saker.
Vi gick i skogen, antingen plockade vi bär eller så hade vi picknick.
Vi bakade eller så gick vi in till byn och hade en heldag där.
Vi lyssnade på alla spännande barnprogram som gavs ut på radion.
Hon berättade om sin uppväxt osv.
Vi pratade om livet och allt där emellan.
Hon var och är ett fantastiskt härligt minne för mig och hon betydde så mycket för mig för hos henne hade jag stunder av frid i mitt unga lilla hjärta.

Ja men se där vad en bild kan få mig att minnas.

Idag har jag läkarbesök så håll tummarna för att det går bra!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





2 kommentarer:

  1. Härligt med minnen ��Hoppas att det går bra hos läkaren
    Kram o ha en fin torsdag ��❤��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vissa minnen är fina att bära med sig!
      Det gick inte alls hos läkaren men det får bli morgondagens inlägg!

      Kram

      Radera


Ps! Kommentarer är välkomna men glöm inte att skriva en signatur, det är roligt att se vem som lämnar avtryck!