fredag 6 juli 2018

Fredag och Minitankar...






Mobilen, datorn och almanackan säger att det är Fredag idag så jag får förlita mig på dessa källor och att det är korrekt.
I min hjärna är det Onsdag.
Förhoppningsvis går det till sig för det kan vara ytterst besvärligt att leva i en helt annan tidszon än övriga boende i landet.

Jag har ringt och väckt Midi.
Hon var trött i morse, somnade inte förrän efter 03 och då är det inte roligt att bli väckt 05.45.
Jag fick ringa två gånger innan hon hörde telefonen och svarade.
Jag känner verkligen med henne.
Det är så tråkigt att även hon har problem med sömnen.
Jag hoppas att det på sikt löser sig och blir bättre.

Mini växlar boende i eftermiddag.
Mammaveckan är över för denna gång.
I går frågade han om jag ville att vi skulle ha två veckor på raken i Juli som vi oftast gjort sommartid men jag sa att det inte var nödvändigt för mig och bad honom kolla med sin far om det var något han ville.
Själv ska jag ingenstans i sommar och har inga som helst planer så behovet av att ha två veckor och sen två veckor ledigt finns inte.
Det är egentligen åtskilliga år sen det kändes nödvändigt.
Sen kan vi givetvis ha så om Mini skulle tycka det var skönare med längre stund på ett ställe men hitintills har han inte känt så.
Men han längtar tills hösten då han ska bo på ett och samma ställe hela tiden och slipper packa väskor och leva i kappsäck.
Det förstår jag verkligen, klart att det är påfrestande.

Han flyttar ju söderut den 1 September då han ska läsa vidare på högskola.
Den 12 Juli kommer antagningsbeskedet men det lär inte vara några problem då han gick ut gymnasiet med så höga fina betyg.
Vi har pratat en hel del om staden han ska flytta till, kollat hur studentlägenheterna ser ut (han har stått i kö över ett år) osv.
Han har börjat köpa på sig lite smått och gott.
Igår kom han hem med lite finare glas han hade köpt på Cervera.
Han längtar och jag förstår hans längtan samtidigt som det gör ont inom mig för jag vill ju inte bli av med honom.
Eller, tja, jag blir ju inte av med honom, vi kommer att ha telefonkontakt och han kommer hem ibland men det känns lite konstigt att min sista unge flyttar hemifrån snart.
Att det redan är dags.
Vart tog alla år vägen, han var ju liten nyss?

Det kommer att bli en stor omställning för mig till hösten.
Det känns gruvsamt och jobbigt och samtidigt är jag jätteglad för hans skull.
Han har hittat det han vill läsa vidare inom, han är flygfärdig så det är vid rätt tidpunkt, han är mogen och jordad så det kommer att gå bra för honom.
Å jag måste släppa taget, se honom växa, utvecklas än mer men fortfarande finnas bakom och stötta när det behövs.

Jag har gjort det två gånger tidigare så jag vet hur det går till och kan kännas och jag vet även att det kommer att bli bra.
Jag går helt enkelt in i en annan fas i livet, det behöver inte bli sämre för det, bara annorlunda.

Hur kände ni när ert sista barn flyttade hemifrån?


Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

6 kommentarer:

  1. God morgon ��☀️Jo fredag är det. Blir konstigt här med då sonen åker iväg på måndag till militären. Yngre dottern är hemma över sommaren. Hon har ju sommarjobb . I september börjar dottern i skolan igen. Hösten o vintern blir tom här
    Ha en fin fredag. Kram ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det blir tomt hos dig med.
      Tur att barnen kommer hem emellanåt.

      Kram

      Radera
  2. God morgon ..ja du det kändes tyngre än dom andra 2 faktiskt väldigt tomt, så hoppas du får känna det ok ändå som du säger ..här är grått idag blir en väninna träffa :) ha det gott kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får vänta och se hur det kommer att kännas till hösten men annorlunda blir det och givetvis mycket tomt.

      Kram och ha en fin dag!

      Radera
  3. Som tur är har jag min yngsta dotter kvar hemma, men hon håller på att bli stor också. Gymnasiet väntar i höst. Och sen efter gymnasiet lär hon nog flytta till eget (om hon får ett jobb eller vill studera vidare) Jag fasar egentligen för den dagen då det kommer att bli tomt med liv och rörelse här hemma hos mig. Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kände jag när sonen började gymnasiet, än är det många år kvar och vips så står man där och det har gått alldeles för fort.
      Jag bävar för hösten men samtidigt glädjer jag mig för hans skull.

      Kram

      Radera


Ps! Kommentarer är välkomna men glöm inte att skriva en signatur, det är roligt att se vem som lämnar avtryck!